För den som vill ha en historisk tillbakablick när det gäller politiska budskap och ideologier har Svenska filminstitutets filmarkiv nyligen berikats med ett åttiotal valfilmer, från 1934 till 1994. Gemensamt är att alla har visats på biografer.

– Vi har inte gjort något urval, utan helt enkelt gjort det vi har tillgängligt. Socialdemokraterna ligger bakom en mycket stor del av filmerna, eftersom de producerade så många, särskilt på 1940- och 50-talen. Vi har en enda film från kommunisterna på 50-talet och en reklamfilm från Ny demokrati, men ingenting från Kristdemokraterna, till exempel, förklarar Kajsa Hedström på Svenska filminstitutet som arbetat med projektet.

Arbetet med att överföra filmerna till nytt format har tagit ett halvår. Tanken var egentligen att de skulle vara tillgängliga redan vid förra valrörelsen.

– Det tog mycket längre tid att digitalisera dem än vi hade förutsett. När vi insåg att vi inte skulle bli klara inför förra valet stoppade vi processen, för att återuppta den igen i slutet av förra året, berättar Kajsa Hedström.

Många av de äldre filmerna är ganska långa och avancerade. Filmer på upp till en halvtimme är inte ovanligt.

Det finns många guldkorn. Socialdemokraternas ”Arbete!” från 1938 konstaterar att välfärdssamhället inte kommer av sig självt utan kräver allas ansträngningar. Högerns valfilm från 1952 har en intressant fotbollsmetafor och Centerpartiets dokumentärliknande film från 1982 bjuder på djupintervju och hemma hos-reportage med bland annat en kvinnlig gruvarbetare på LKAB.

Filmerna ger en spännande bild av Sveriges historia och vittnar om attityder som fanns i samhället vid tiden. Satiriska nidbilder av andra partier figurerar starkt under 30-talet. Nationalismen genomsyrar alla partiernas filmer under 30- och 40-talen. Redan 1936 pratar Högern om sig som ”det nya arbetarpartiet”.

Över tid ser man tendenser till starkare varumärkesutveckling och mindre ideologi. Filmen från Ny demokrati ger känslan att politik kan marknadsföras som vilken produkt som helst, genom grepp som ett dramatiskt anslag och allvarsam speakerröst.

I arkivet ser vi också att Socialdemokraternas valpropaganda inte alltid riktats mot högern; vid andra världskriget framstår man mer som ett högerparti när man plötsligt agiterar mot kommunisterna som visat sig starka. (VPK fick sitt historiskt näst högsta resultat i valet 1944, 10,3 procent av rösterna.)

– Många av partierna är säkert inte stolta över dåtidens politiska budskap och vissa av filmerna ger verkligen en tankeställare om hur samhället trots allt förändrats till det bättre. Det är därför väldigt viktigt att sätta filmerna i sin historiska kontext, konstaterar Kajsa Hedström.

Filmvetaren Mats Jönsson forskar om valfilmer och arbetarrörelsens marknadsstrategier. Han har specialiserat sig på Socialdemokraternas filmer.

– Sverige var ett föregångsland när det gäller ideologisk marknadsföring. Man glömmer ofta att alla de gamla socialdemokratiska ledarna var mediemän i grunden. August Palm, Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Per-Albin Hansson var alla tidningsmakare. Deras marknadsföringsapparat var mycket sofistikerad och de mobiliserade arbetarrörelsen genom biograferna, berättar Mats Jönsson.

Genom produktionsbolaget Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo, producerades ett stort antal filmer, från revykavalkader till drömska satirer, som visades på Folkets hus biografer genom Nordisk Film.

– Det är vad vi i dag kallar vertikal integration. Man styrde både produktion och distribution. Det var inte bara valfilmerna som producerades av Filmo utan även drama och dokumentärer. Jag vet inget annat demokratiskt land där regeringen har haft en del i filmbranschen på det sättet, säger Mats Jönsson.

I valfilmerna fick partiledarna möjlighet att tala direkt till folket. Här fikar Per Albin Hansson i syrénbersån och försäkrar en bekymrad egenföretagare om att det visst går bra att driva eget i det nya socialdemokratiska Sverige. Det finns ett politiskt självförtroende i filmerna och välfärdsstaten är synonym med Sveriges internationella framgångar.

Det användes också ironi på ett sätt som man aldrig skulle få för sig i dag, menar Mats Jönsson.

– I en film ser vi finansminister Ernst Wigforss i bara kalsongerna, i en dröm där han ställs inför rätta för sin ekonomiska politik. Man skrattar åt sig själv på ett sätt som aldrig skulle ske i dagens valpropaganda, säger han.

Mikaela Kindblom arbetar med valfilmerna i skolor inom ramen för Filminstitutets skolsatsning och har precis varit ute på en gymnasieskola i Stockholm. Hon jobbar med valfilmerna inom bland annat samhällskunskap och historia och har i uppgift att visa filmerna ur ett samhällsperspektiv och ett filmhistoriskt perspektiv, inte diskutera politik.

– Många elever saknar kunskap om Sveriges nutidshistoria. Man känner inte till Per Albin Hansson och de andra gamla statsministrarna så väl. Min uppgift är förstås också att inspirera lärarna att använda film i skolan. Valfilmerna är en kulturskatt och en fantastisk källa för diskussion.

Skillnaden mellan rörlig bild då och nu är också något som Mikaela Kindblom tar upp i diskussionerna med eleverna.

– Biografen hade en enorm genomslagskraft men nu finns ju rörliga bilder överallt.

Själv ser hon en tydlig utveckling i tilltalet om man jämför den gamla tidens direkta tilltal med dagens reklamfilmer.

– Valfilmer som görs i dag handlar inte så mycket om ideologi utan är mer livsstilsreklam. I Moderaternas nyare reklam ser man inte vad filmen ”marknadsför” förrän i slutet, om man nu inte känner igen Reinfeldts röst. Det är en otydlighet som vi kanske bör reflektera över.

För Mikaela Kindblom är samtalet det viktigaste. Att filmerna gick på bio bidrog till diskussion.

– Det var en kollektiv övning där man diskuterade budskapen efter visningen. När jag är ute på skolorna får vi ofta väldigt bra samtal. Det tror jag att vi alla behöver mer av.