Jag stod utanför vårt hyreshus i kväll. Då kom en man vinglande på gatan. Han hade en påse full med ölburkar i handen. Han kunde knappt stå. Han satte sig på gatan istället. Men han kunde inte hålla balansen ens när han satt ner. Trots att han försökte luta sig mot en bil.

Efter ett tag förstod jag en sak. Jag måste ta hand om honom. Annars skulle han bli överkörd. Så jag gick över gatan och frågade honom hur han mådde. Det var nästan omöjligt att förstå vad han sa. Han hade druckit sprit. Men han verkade ha tagit andra droger också.

Till slut förstod han att jag ville hjälpa honom. Han tog min hand och lät mig dra upp honom. En granne kom till min hjälp. Hon visste var han bodde. Vi lät honom stödja sig på oss. Sedan vinglade vi iväg tillsammans.

För tjugo år sedan arbetade jag i hemtjänsten. Då tog vi hand om flera missbrukare. Vi såg till att de åt sin mat, duschade och överlevde. Det var ett tufft arbete. Men det fick mig att komma nära de människorna. Människor som jag förut mest hade sett på bänkarna i parken. Eller utanför Systembolaget. Jag förstod något väldigt enkelt. Att de är människor. De också.

Men när jag flyttade till Stockholm hände något. Här möter jag ofta missbrukare. Ganska många är arga och aggressiva. Och jag tröttnade på att prata med personer som hotade mig. Eller försökte slå mig.

Nu har jag fått barn också. Jag har lärt dem att undvika fullgubbar. Personer med droger i kroppen är svåra att lita på. Vi byter plats i tunnelbanan istället. Och vi pratar inte med dem om vi inte måste.

Allt det där tänker jag på i kväll. Vi kom in i hans lägenhet och jag fick välta ner honom i sängen. Han sa ”De vill vräka oss. Vart ska vi nu ta vägen?”

Sedan frågade han mig vad jag hette. När vi hade presenterat oss gick jag därifrån. Jag stängde dörren efter mig. Och hoppades att han skulle må bättre i morgon.

Men ikväll fortsätter jag att tänka på honom. Och allt som jag har glömt de senaste tio åren. Att vi alla är människor.