På måndagen slog statliga Bokföringsnämnden fast att progressiva avskrivningar i Bostadsrättsföreningar, som Fria Tidningen uppmärksammade i lördags, är olaglig. Nu kan avgifterna chockhöjas i tusentals bostadsrättsföreningar. Men frågan är mycket större än så. Ytterst handlar det om de senaste årtiondenas förändringar av bostadspolitiken och vår syn på bostaden idag.

I takt med att bostadsrätten vunnit mark på hyresrättens bekostnad har också relationen mellan fastighetsbolag och boende förändrats i grunden. Och där de förra har en armé av banker, mäklare och konsulter på sin sida har den senare stått ensam på en marknad som drivs av allt annat än sunda principer.

I en debattartikel i Ny Teknik skriver Jonas Anund, doktorand på KTH, att bostadsrätter idag byggs som "isolerade skokartonger." När hyresrätter ska byggas ligger fokus på att minimera det löpande underhållet. Tåliga fastigheter med låg driftskostnader ligger helt enkelt i ägarens intresse. Men bostadsrättsprojekt utformas snarare med hänsyn till "mäklarstatistik, modeveckan och en och annan möbelmässa." Allting handlar om att maximera intäkten vid den första försäljningen. Vad som händer om 10 till 20 år är någon annans problem.

Ingenjören Åke Estmar, som länge varnat för ett omfattande byggfusk i Sverige, menar att nya hus idag byggs för att stå i "25 år". Och även om det skulle vara en överdrift är det inte en slump att diskussionen om byggbolagens aggressiva bokföringsstrategier aktualiserats just nu. Det är ju nu de första problemen börjar visa sig.

Svenska Dagbladet skriver om fastigheter som uppfördes för tio år sedan i Hammarby Sjöstad i Stockholm men redan plågas av "läckande tak, fönster och fasader". När föreningarna tvingas höja sina avgifter för att klara underhållet blir de boende tagna på sängen ­– de trodde ju att de köpte in sig i ett nytt hus byggt enligt moderna principer, inte ett misskött miljonprogramshus med dolda fel och krackelerande fasader.

För många ligger det nog nära till hands att tänka att bostadsköpare får skylla sig själva. Men problemen drabbar många fler. De höga vinstmarginalerna på nybyggda bostadsrätter driver upp marknadspriserna över hela brädet och ökar knappast intresset för att producera hyresrätter. Som ett brev på posten kommer därför krav på en avreglering av hyresmarknaden, från röster som menar att "marknadsmässiga hyror" skulle stimulera nyproduktionen.

Men fram till 80-talet löstes frågan på ett annat sätt: med stora statliga subventioner till bostadsbyggandet. I början av 90-talet utgjorde de samlade bostadssubventionerna runt 3 procent av BNP. Ett årtionde senare hade de minskat med nästan 70 procent. Istället fick vi byggföretag som fifflar med bokföringen, fuskar med kvaliteten och i praktiken vältrar över kostnaderna på framtida boende.

Det är en slags subvention, det också.

Ur det perspektivet blir det möjligt att förstå varför det varit så tyst i frågan från politiskt håll. Att se mellan fingrarna med fifflet och ignorera den uppsjö av oberoende redovisningsexperter och forskare som kritiserar byggbolagens agerande är politiskt bekvämt. Ett tvärstopp för byggandet med fem månader kvar till valet skulle göra bostadspolitiken till en het potatis och ställa de som vill ha fortsatt marknadsanpassning, med avreglering av hyresmarknaden som nästa steg, mot de som snarare förespråkar nya statliga subventioner.

Med vänstervindar i luften är det troligen de senare som skulle ha försteget.

Undra på att bostadsministern tiger.