Att så många har reagerat på filmen tror Osmond Karim har att göra med att det är ett ämne som tidigare inte har behandlats, med fokus på en grupp som tidigare inte har fått komma till tals.

– Hur många svarta människor har fått säga något i teve tidigare? Vi har funnits i Sverige sedan vikingatiden, men vi har ändå inte existerat.

Tanken på att göra en film om svarta personers erfarenheter av att leva i Sverige, och den rasism och fördomar de möter, började gro i samband med debatten om bilden av svarta i Tintinböckerna för några år sedan.

– Jag har alltid tyckt att världsbilden i Tintin är skum, samma sak med Tarzan och Fantomen. Fantomen framställs som den stora vita hjälten som ska rädda pygméerna, som han dessutom behandlar som barn.

Efter debatten om Tintin, som Osmond Karim menar till stor del kvästes av att det var vita personers åsikter som publicerades, så följde fler händelser. Makode Linde och tårtan, böckerna om Lilla hjärtat. För första gången kände Osmond Karim att det kanske inte bara var han som var lättkränkt.

– Jag har en hel livstid av tankar och känslor som jag har burit med mig och känt mig ensam i. Alla omkring mig, från kuratorer till lärare, har sagt att det är inte så farligt, att jag överreagerar. Till slut börjar man tro på det. Men nu pratar folk plötsligt om att de känner likadant.

Reaktionen blev att ge sig ut med en kamera för att ta reda på vem som tänker vad. Genom att prata med andra afrosvenskar samlades vittnesmål om ett samhälle där mörkhyade personer möts av dagliga glåpord och slag på skolgården, av negerskämt i lunchrummet och en ständig känsla av att inte riktigt få vara med eller höra till. Många ville berätta sin historia, men en del var tveksamma till att bli filmade och delta i dokumentären.

– Det handlar väl om att inte vilja gå in i offerrollen och känna att du sitter och gråter ut i teve. Filmen har blivit ifrågasatt av en del afrosvenskar, som menar att det enbart tjänar oss negativt att göra oss själva till offer. Det måste man förstå och acceptera.

Osmond Karim tror ändå att det kan komma något positivt ur känslan av igenkänning som filmen ger upphov till.

– Det är fantastiskt att höra någon annan säga ”du har rätt, det här är fel och dumt, så här borde det inte vara”. Alla jag intervjuar säger samma sak, att de har känt sig udda och ensamma och jag vill bara att vi ska känna att vi tillhör någon sorts gemenskap tankemässigt och känslomässigt.

Den rasism han själv möter har förändrats genom åren. Från att tvingas försvara sig med knytnävarna på skolgården under uppväxten till mer subtila kommentarer i vuxen ålder. Något som kan vara svårare att bemöta än barndomens rena glåpord menar han.

– Jag har en ingift släkting som varje jul ska berätta för mig hur man firar jul i Sverige. I 25 år har han sagt ”i det här landet gör vi så här”. Vad svarar man på det, ”jag har bott här i 41 år, jag tror jag kan det här nu”?

Filmen kretsar mycket kring den bild som vi svenskar har av oss själva, som toleranta och rättviseälskande, och definitivt inte som rasister. Osmond Karim tror att Sverige under 1960- och 70-talet etablerade sig själv som en nation där alla behandlades lika och orättvisor bekämpades, något som vi ännu försöker hålla fast vid.

– Alla människor har fördomar, det måste vi erkänna för oss själva. Vi kan inte gå omkring och tro att vi är bättre än andra på det planet. Vi gömmer oss bakom hur långt vi har kommit och säger ”titta på tredje världen, titta på muslimerna”. Men tills vi allting verkligen är jämlikt har vi en diskussion att föra.

Filmteamet kommer att resa runt till skolor för att diskutera rasism och utanförskap med unga. De håller även på att ta fram ett avtal med fackförbunden för att kunna komma ut till arbetsplatser.

– Det finns väldigt mycket vuxenmobbing. Jag kan tolerera en unge som säger dumma saker, men inte att en vuxen person gör det. Vi behöver uppenbarligen prata om saker som att det inte är ok att dra negerskämt när det sitter en svart person i rummet.

Osmond Karim tror i första hand på samtal och möten som det bästa sättet att motverka rasismen. Att något så enkelt som att människor delar med sig av sina upplevelser kan skapa förståelse har han märkt i de reaktioner som har vällt in sedan premiären. Både från afrosvenskar som säger att filmen har fått dem att känna sig mindre ensamma och från vita personer som menar att de först nu har förstått vad de har bidragit till.

– Folk ringer, mejlar och twittrar och det känns som att det kan vara en förändring på gång. Kanske är det fler som förstår att det inte handlar om en liten grupp överkänsliga människor, utan det kanske faktiskt är så här.