”Dagarna ser väldigt olika ut här. För det mesta är jag på sjukhusets akutmottagning eller assisterar narkos- och operationsteamen.

Ibland är det ganska lugnt på akuten men då och då bombar regimen någonstans i närheten och då kommer många patienter på en gång med svåra skador, både civila och soldater från Fria Syriska Armén. Idag kom det bland annat in fem barn från en närliggande stad. De hade alla svåra skador, alltifrån huvudtrauman till svårstoppade inre blödningar, men än så länge lever de.

Min dag innebär ofta hembesök till före detta patienter för att dokumentera skador och berättelser samt till olika aktivister för att lära mig om deras projekt och idéer.

Arbetsförhållanden på sjukhuset är extremt svåra. Läkarna är väldigt få och jobbar långa dagar för lite pengar. Elen är opålitlig, reservgeneratorerna är rostiga och tar tid att starta. Det finns begränsat med mediciner och övrig utrustning. När regimen ockuperade staden hände det att regimsoldater avbröt operationer, släpade ut oppositionella från britsar och avrättade dem på gatan eller inne på sjukhuset. Regimen försöker ständigt bomba sjukhuset men har hittills inte lyckats. Däremot har husen och andra byggnader runt om fått ta mycket stryk.

Det som saknas i den svenska rapporteringen från Syrien är framför allt att det fortfarande finns revolutionära krafter, både icke-militanta och beväpnade, som kämpar för att uppnå revolutionens mål – frihet, värdighet, rättvisa. Och att det är en icke-sekteristisk revolution, oavsett vad regimen försöker tvinga på dem i form av sekteristiskt hat. Alla som jag pratar med, oavsett bakgrund, vidhåller att deras mål är en enad nation och att de alla är syrier i första hand.

Trots den svåra situationen vill de allra flesta som bor i Saraqeb inte byta med dem som lever i områden kontrollerade av regimen. Här finns åtminstone frihet att uttrycka sin åsikt, diskutera och bli osams utan att riskera att gripas, torteras eller dödas. Det är det revolutionen handlar om, efter decennier av politiskt förtryck. Syrierna är smärtsamt medvetna om de agendor som de länder som i nuläget stöder dem har. De vet att ingen av deras så kallade vänner egentligen vill att deras revolution ska segra. Men i brist på annat så får det duga i nuläget. Jag är inte förvånad över den svenska eller övriga europeiska regeringars brist på resolut agerande men är djupt besviken över vänsterns svek.

För det andra finns det en risk med att media fokuserar så mycket på den humanitära situationen. Visst är den fruktansvärd, och akut i de belägrade områdena, men att enbart rapportera om det kan leda till att revolutionen avpolitiseras, att det inte finns utrymme för det grundläggande politiska budskapet. Det är lönlöst, som så många Saraqebbor uttryckt, att ge folk mat ena dagen bara för att se dem bombas sönder nästa dag. Man måste göra något åt det grundläggande problemet och det är att regimen använder flygplan som de har köpt med folkets pengar för att döda samma folk. De bombar sjukhus, skolor, dagis, universitet, mejerier, olivoljeraffinaderier, matlager, jordbruksmark, vanliga hem. Allt som symboliserar fortsatt vanligt liv. Det här är inte en kamp mellan en regim och extremistiska islamister. Det här är en kamp mellan en regim och ett folk som krävt sin frihet.”