Den 22 mars samlades runt två miljoner människor i Madrid för att demonstrera mot nedskärningspolitik, arbetslöshet och vräkningar, som varit vardag sedan den globala finanskrisen slog till. Demonstrationen gick under parollen ”en marsch för värdighet” och arrangerades av 22-M, ett nytt nätverk som sammanfört fackföreningar, partier och andra rörelser.

Demonstrationen samlade såväl privatpersoner som arbetslag, exempelvis brandmän som sedan en tid tillbaka bestämt sig för att vägra hjälpa till vid vräkningar och anslutit sig till demonstranterna med motiveringen att de ”räddar människor, inte banker”.

Många anlände till Madrid med de många bussar som avgick från städer runtom i landet. Bara från provinsen Andalusien avgick över 500. Från Zaragoza i norr, 29.

Med en av dessa åkte 23-årige Jaime Viu. Jamie är en typisk spansk universitetsstudent. Genom sitt arbete på Telepizza för att finansiera sina studier har han blivit engagerad i fackföreningen CGT (Confederación General del Trabajo, Allmänna arbetarförbundet) och på så sätt i 22-M.

Deltagandet i demonstrationen var ett viktigt steg för Jaime, både som individ och som fackföreningsaktiv.

– Genom demonstrationen visade vi prov på vår styrka, att vi kan kämpa mot nedskärningarna, vräkningarna och arbetslösheten, säger han.

– Det viktiga var att sammanföra alla olika grupper för att driva kampen tillsammans. Ju fler – desto starkare.

Amparo Bella, kommunpolitiker och feministisk aktivist, vandrade i en protestmarsch i över 500 kilometer innan hon till slut anlände i Madrid. Tillsammans med runt 200 andra personer tillbringade hon den två veckor långa vandringen med att diskutera politiska strategier, ockupera banker och privata tågbolag, besöka vräkta familjer och utföra olika aktioner för rätten till allmän sjukvård och utbildning.

– Vårt land är ett sjunkande skepp, säger hon.

– Regeringen kränker grundläggande medborgerliga rättigheter och behov, särskilt kvinnors, och tjänar enbart trojkans och finansiella intressen. De attackerar inte bara arbetstagarnas rättigheter utan leder också det här landet i ekonomisk misär och tvingar ut vanliga människor i arbetslöshet, hunger, och bostadslöshet.

Sedan krisen slog till har Spanien genomgått extrema försämringar inom välfärden. Löner har sänkts och bidrag avskaffats. Spanien har nu den näst högsta arbetslösheten i EU, över 25 procent, och minimilönen är nere på knappt 650 euro. Ungefär 5 700 kronor, en av de lägsta i Europa.

I veckan kom också en rapport från Caritas Europa som visar att Spanien är det land i EU som efter Rumänien har flest antal fattiga barn.

Samtidigt upprepas dagligen av politiker och medier att man nu är på väg ut ur krisen.

– Jag ser fortsatta avsked och nedskärningar varje dag. Jag vet inte vem det är som är på väg ut ur krisen, men inte är det arbetarna, säger Jaime Viu.

– Att påstå detta är för regeringen en valstrategi inför valet nästa år och för massmedia eftersom de är styrda av storkapitalet genom nyhetsbyråerna, säger Bella.

– Sanningen är att arbetslösheten fortsätter att växa samtidigt som bankerna återhämtar sig. Det är en ambivalens som speglar klassamhället.

Både Jaime och Bella beskriver demonstrationen i Madrid som något enormt känslosamt.

– Demonstrationen i Madrid den 22 mars var den mest imponerande politiska och sociala händelse jag upplevt, berättar Amparo Bella.

– Kanske den går att jämföra med de stora demonstrationer som krävde Spaniens uttåg ur Nato på åttiotalet eller några av de feministiska demonstrationerna för aborträtt under det sena 70-talet och på senaste tiden. Men i antalet människor är det inte jämförbart – nästan två miljoner som ropade ut sina krav på stat, samhälle och på regeringsskifte. Kanske var det den största demonstrationen under hela den spanska demokratin, säger Bella.

Uppgifterna om antalet deltagare i demonstrationen varierar, men 22-M-rörelsen själva gick ut med en siffra om runt två miljoner. I medierna figurerade dock uppgifter om 40 000 till 100 000 deltagare. Rapporteringen bestod också framför allt av de upplopp som startade vid demonstrationens slut.

– Polisens våld var en beräknad åtgärd, organiserad och utformad för att tysta de två miljoner arga människor som krävde regeringens avgång. Polisbrutaliteten ökar i samma takt som rädslan hos de styrande, säger Bella.

Det kontroversiella lagförslag som lades i höstas om höga böter och extrema inskränkningar i demonstrationsrätten ligger fortfarande kvar. Bella menar att man innan lagen eventuellt går igenom försöker tysta ner och trycka tillbaka protesterna.

– Jag tror att statens säkerhetsstyrkor på uttryckliga order av inrikesministeriet ingriper eller undviker att ingripa under både utstuderade och organiserade former. Vi vet till exempel att de försökte se till så att den första nyheten om demonstrationen skulle bli om upploppen, säger hon.

– Det är ett sätt att skrämma folk till att inte demonstrera eller organisera sig. Folket kräver mer demokrati medan politikerna inskränker den alltmer. Ett införande av protestlagen skulle nästan vara som att återgå till Franco-diktaturen, säger Jaime Viu.

22-M har jämförts med 15-M-rörelsen, ett nätverk av olika organisationer som startade med massdemonstrationer och strejker 15 maj 2011. Jaime var aktiv i 15-M-rörelsen i sin stad Zaragoza. Som en av de unga ur ”generation nini”, de som varken arbetar eller studerar, beskriver han mötet med rörelsen som väldigt känslofyllt.

– Framför allt bland de unga fanns det en känsla av att ingen kämpade, att då hitta 15-M med så många människor som ville det, var fantastiskt, berättar han.

Men med tidens gång har luften gått ur 15-M-rörelsen.

– 15-M var väldigt stort men det fanns ingen framtid för den. 22-M är något annat, något som fötts ur partier, fackföreningar och kollektiv, säger Jaime.

– När det gäller aktivism genom sociala rörelser har 22-M, till skillnad mot 15-M, uppnått en större vilja från gräsrotsorganisationer att lämna oproduktiv sekterism och istället närma sig politiska, fackliga och kollektiva positioner, säger Bella.

Det huvudsakliga målet med 22-M var att återigen väcka och samla det spanska folkets hopp och kämpaglöd. Och både Jaime Viu och Amparo Bella menar att det redan uppnåtts.

– Folket har återhämtat sig. Man är arg och man är inte längre rädd för att gå ut och agera politiskt. Tillsammans kan vi övervinna detta, säger Bella.