– Det är en berättelse som jag har burit med mig i alla år och inte kunnat släppa. Jag visste inte hur de dog när jag var liten, men hittade ett brev som avslöjade det när jag var 15 år.

Dokumentären Farmor Ruth och hennes döttrar bygger på brev från farmodern, de två fastrarnas dagböcker och intervjuer som Johanna Schartau har gjort med en kusin och en gammal klasskamrat till fastrarna. Genom foton och berättarröster som läser breven och dagböckerna skapar hon med väldigt få filmade sekvenser en levande berättelse där tittaren får lära känna farmor Ruth och de två döttrarna Mia och Thora fram till den dag de dör efter ett ödesdigert belsut.

Familjens liv gestaltas också genom det dockskåp som Johanna Schartau har byggt upp av sin pappas barndomshem, där hon dukar för teservering och sätter fram fotografier allt eftersom berättelsen fortlöper. Miniatyrhemmet är byggt efter husets originalritningar, och inredningen gjord utifrån Johanna Schartaus barndomsminnen, fotografier och sådant som släktingar har berättat.

– Det blev ganska tungt och jobbigt att gå igenom allt material, så att bygga upp huset blev en lustfylld motvikt. Farmor och jag verkar ha det konstnärliga gemensamt, det finns flera bevarade teckningar och skisser som hon har gjort.

Ruth Schartau växte upp i en borgerlig familj i Ystad under tidigt 1900-tal, och Johanna Schartau beskriver henne som en stark och självständig person.

– Under första världskriget var hon sjukgymnast i Wien och under 1930-talet bodde hon i Spanien under ett halvår med dottern Mia som hade TBC i foten. Hon tog tag i saker, på både gott och ont.

Genom att arbeta med filmen har Johanna Schartau fått lära känna sin farmor och sina fastrar i efterhand. Deras liv skulle riskera att falla i glömska annars menar hon, dagböckerna försvinna ner i någon låda.

– Jag tänker att om farmor inte hade velat att berättelsen om hennes liv skulle komma fram så skulle hon ha gjort sig av med materialet, eller bett någon annan göra det.

Hon menar att hon som etablerad konstnär och filmare har medlen och kunskapen att berätta sin historia på ett sätt som är få förunnat, men att det är något som alla mår bra av att göra.

– Alla människor är värda att berätta om, oavsett om det gäller en hemsk händelse eller vardagsliv. Politiskt sett är historielöshet något av det farligaste som finns, och jag tror att du blir en lyckligare människa om du tar tag i din egen berättelse.

Inför premiären i SVT den 3 april är Johanna Schartau både förväntansfull och lite nervös över hur den ska tas emot inom släkten.

– Det är ju en del lik i garderoben som visas upp, och jag vill inte stöta mig med någon. Men jag har varit noga med att visa att det är min berättelse och min ingång till händelsen som är utgångspunkten. Jag lägger inte in några värderingar i vad min farmor gjorde eller inte gjorde.