En genomgång av remissvaren visar att många landsting ställer sig frågande till Socialstyrelsens nya rekommendation för hur frågan om våldsutsatthet ska ställas. Sveriges kommuner och landsting är också skeptiska till hur vägledningen ska kunna vara till nytta.

– Det känns som om det här är att ta många kliv tillbaka, säger Lena Sjöquist Andersson.

Som hälsoutvecklare inom Västerbottens läns landsting har hon varit med och tagit fram ett vårdprogram för våld i nära relationer. Hon håller utbildningar i hur sjukvårdspersonalen kan fråga om våldsutsatthet, något som görs till alla patienter i både barn- och mödrahälsovården. Samt i en särskild satsning när det gäller patienter med långtidssjukskrivningar.

– I början fanns ett motstånd, mycket på grund av att det kan kännas obehagligt att fråga. När jag utbildar säger jag ”välj ut en grupp av patienter som du börjar med, formulera frågor som du känner dig trygg med och öva på att säga dem”.

Lena Sjöquist Andersson menar att fråga rutinmässigt om utsatthet för våld är viktigt eftersom det fortfarande ligger mycket skam i det och att det därför inte kommer fram spontant. Hon menar att vinsten med att fråga överväger eventuella risker.

– Vi har inte sett att det skulle vara kränkande för patienten, det är inte våra erfarenheter. Men det ska givetvis göras på ett respektfullt sätt.

Sveriges kommuner och landsting är inne på ett liknande resonemang i sitt remissvar där de efterfrågar en djupare etisk analys av att inte ställa frågan och vad det innebär för de patienter som inte får rätt vård.

[email protected]