Kanske är det inte så svårt att sätta avtryck i den kriminalpolitiska debatten, som tyvärr är alldeles för tyst, men årets slagkraftigaste markering står lite oväntat en tecknad barnfilm för. Filmen Bamse och tjuvstaden argumenterar trovärdigt för att det är utanförskap som är den främsta orsaken till kriminaliteten i ett samhälle.

I början av filmen möter vi ett samhälle där kriminaliteten har försvunnit. En dunderladdad Bamse har sedan en tid tillbaka effektivt satt käppar i hjulet för diverse stöld-, rån- och inbrottsförsök och när folket runt kullarna dessutom öppnat sina famnar och erbjudit sjörövarna, Knocke och Smocke och Vargkusinerna vettig sysselsättning finns inte längre drivkrafter att begå brott.

Men när Reinhard – en listig, rödvinsdrickande räv med stilig rock och ett graciöst kroppsspråk – hetsar de före detta kriminella med att "en gång tjuv, alltid tjuv” för att få dem att ge sig in på brottets bana på nytt, börjar de vackla. Kan det vara så att Bamse och de andra i samhället egentligen inte ser dem som likar, är de egentligen brännmärkta?

I Bamses värld har de kriminella alltid porträtterats med tydliga klassmarkörer – de bor i nergångna kåkar och bär halvdana, trasiga kläder. Om vargen, som tidigare varit kriminell, får vi veta att han växte upp under tuffa förhållanden, utan föräldrar, och tidigt lärde sig att begå brott. Närmare diskbänksrealism än så kommer vi inte och kanske gjorde filmmakarna sin research på landets fängelser.

En majoritet av Sveriges fångar kommer från fattiga hemförhållanden och de flesta har missbruksproblematik. Reinhard kampanjar effektivt och leder snart ett kriminellt gäng. I filmens final sätter dock Vargen ned foten och Reinhard flyr ut i skogen. Men gentemot de övriga kriminella, som under Reinhards ledning begått brott som inte kan betraktas som ringa, hyser samhället en obändig tro på att det goda segrar.

"Är man snäll tillräckligt många gånger mot en person, så blir den snäll”. Inga rop på hårda tag och inga fängelsestraff utdöms. Istället manifesterar samhället sin enighet och sin öppna hand. Det ska finnas en väg tillbaka in i samhället, man måste få en andra chans. Det ordnas ett jättekalas och alla kommer.

Att Knocke dessutom kommer ut som transperson gör inte filmen mindre vacker.