När jag var tonåring bantade jag ofta. Jag vägde aldrig mer än 55 kilo. Men jag tänkte alltid att jag borde bli smalare. Jag blev glad när någon sa: ”vad smal du har blivit”! Då blev jag stolt. I perioder kämpade jag med att inte äta den där jordgubbstårtan eller sockerkakan, som såg så god ut. Jag köpte gärna långa koftor eller jackor, så att jag inte behövde visa min rumpa mer än nödvändigt.

All denna tid som jag slösade bort på att tänka på hur jag såg ut! All energi som gick åt till det! Tänk vad mycket annat som jag hade kunnat göra istället! Så tänker jag i dag, 32 år gammal. Jag önskar att mitt 32-åriga jag hade kunnat säga det till mitt 14-åriga jag.

Jag berättar detta som ett exempel på vilken press det finns på att se ut på vissa sätt i vårt samhälle. Som får unga människor, och andra också, att bli fixerade vid sin vikt. Eller sina bröst eller andra valfria kroppsdelar. Helt, helt, helt i onödan!

Jag läste nyligen om ett experiment som man har gjort i USA. Några personer tecknade av några andra personer, som de aldrig fick se. Först fick personerna själva förklara för tecknaren hur de såg ut. Tecknaren gjorde en bild utifrån den förklaringen. Sedan fick en annan person förklara hur samma personer såg ut. Tecknaren gjorde en bild utifrån den förklaringen också. När personerna fick se de olika bilderna av sig själva tyckte alla att de såg finare ut på bild nummer två. Den när en annan person hade förklarat hur de såg ut. Det säger väl ganska mycket om hur kritiska vi är mot oss själva!

I dag blir jag ledsen när jag tänker på att det finns andra unga tjejer som gör som jag gjorde. För att de tror att de måste se ut på ett visst sätt. Jag började tänka på det i somras. Då pratade jag med en 18-årig tjej och hennes pappa. Jag hade nyss lärt känna dem. Tjejen pratade om att hon inte var lika smal och vacker som sin mamma. Mamman var mycket vacker när hon var ung, sa tjejen.

”Det är så typiskt”, tänkte jag. ”Där sitter ännu en ung tjej och är missnöjd med hur hon ser ut”. En tjej som till och med har fått frågan om hon vill arbeta som fotomodell. Jag kunde så väl förstå henne. Jag ville bara krama henne och säga:

– Du är så fin och vacker precis som du är!

För det är hon. Och det är alla andra, av alla kön och åldrar, också. Stor kram till er alla!