Det välbekanta och fruktade ljudet från fallande oljefatsbomber fyllda med sprängämnen och vassa metallbitar bryter gryningsljuden och väcker staden Aleppo.

Därefter hörs explosionerna och sedan skriken.

Malek Blacktoviche sliter sin kamera från bordet bredvid sängen, klär sig snabbt och skyndar ut på gatan i riktning mot explosionerna.

– Jag springer så fort jag kan mot platsen där bomberna slagit ner. Jag fotograferar och filmar förödelsen och de dödade. Men ibland går det inte att fortsätta filma om det finns sårade som behöver min hjälp. Då måste jag stoppa undan kameran och försöka hjälpa så många jag kan.

Malek Blacktoviche är en av de många invånare i Syriens städer som under inbördeskriget blivit så kallade medborgarjournalister. Medborgarjournalister är de som, ofta under en kris eller konflikt, dokumenterar det som sker runt omkring dem men saknar tidigare journalisterfarenhet. Ofta utförs arbetet med hjälp av sociala medier och enklare kameror. Vår intervju med Malek genomförs över Skype från grannlandet Turkiet.

– Tidigare jobbade jag som webbutvecklare på ett IT-företag i Aleppo. Men jag levde utan yttrandefrihet i en enpartistat. Så när revolutionen kom 2011 så kände jag och många andra att det var stunden vi väntat på. Tillsammans med en vän grundade jag Hadath Media Center och började filma vad som hände i Aleppo. Det är min plikt att dokumentera revolutionen.

Medborgarjournalistik uppmärksammades på allvar under den arabiska våren då medborgare själva började dokumentera demonstrationerna i arabvärlden. I Syrien försökte president Bashar al-Assad tidigt blockera sociala medier och begränsa internationella journalisters tillgång till landet.

Enligt organisationen Committee to Protect Journalists är Syrien det i särklass farligaste landet för journalister att verka i. Detta gör att de syriska medborgarjournalisterna ofta är de enda källorna inifrån krigszonerna. Det är också medborgarjournalisterna som får bära riskerna.

Närmare 80 procent av de journalister som dött i Syrien under inbördeskriget har varit medborgarjournalister enligt organisationen Reportrar utan gränser.

Tha’er Addimashqi var innan konflikten student vid universitet i Damaskus, men arbetar nu som reporter för Shaam News Network som är ett nätverk av medborgarjournalister i Syriens olika städer.

– Vi riskera våra liv varje dag när vi dokumenterar inbördeskriget. Allt oftare är också attackerna riktade just mot mediacenter och oss journalister. Regimen har utfört sådana attacker sedan början av revolutionen, men på senare tid har även extrema islamistgrupper utfört liknande riktade anfall mot journalister. Jag är sedan länge efterlyst av den syriska säkerhetspolisen.

Tha’er Addimashqis pappa greps i sitt hem och torterades i fängelse i tre månader då han vägrat avslöja var hans son befann sig. I början av 2012 greps också Malek Blacktoviche under en demonstration. I fängelset utsattes han för tortyr av säkerhetspolisen. Efter en vecka lyckades han få ihop den stora summa pengar som polisen krävde för att släppa honom fri. Men kort efter frisläppandet var han åter engagerad i motståndet mot regeringen.

För många av dem som visat sitt missnöje med regimen finns ingen återvändo. En som kan vittna om detta är Noha Hussein. Hon arbetade tidigare som journalist på en regeringstrogen nyhetsbyrå men lever sedan en tid tillbak i exil med skyddad identitet.

– När konflikten intensifierades klarade jag inte att bara sprida regimens perspektiv på händelserna. Vi var flera på redaktionen som berättade våra åsikter om läget i Syrien och många arresterades. Vi försökte beskriva verkligheten i internationella medier under pseudonym, men det var mycket farligt. Till slut fanns bara valet att stanna i Syrien under livsfara eller bli en av de hundratusentals syrier som flytt till grannländerna. Nu när jag lever i exil fortsätter jag att rapportera och sprida information från konflikten. Folket i Syrien måste få veta vad som händer.

År 1982 utfördes en massaker i den syriska staden Hama där mellan 10 000 och 40 000 civila dödades av syriska regeringsstyrkor. Massakern är en av de enskilt blodigaste attackerna mot det egna folket av någon regering i Mellanöstern i modern tid.

Händelsen har varit förbjuden att prata om i Syrien men syriska medborgare är trots förbudet väl medvetna om händelsen.

De är också smärtsamt medvetna om hur få fotografier eller dokument det finns från massakern. För många medborgarjournalister är drivkraften just den känslan, att nu för första gången ha makten att dokumentera det som händer.

Men Tha’er Addimashqi från Shaam News Network vittnar om de allt svårare förutsättningarna att dokumentera situationen i Syrien.

– Vi har ett stort behov av material utifrån. Vi kräver ingen ersättning för våra bilder. Men när vi riskerar våra liv för att sända bilder till de internationella nyhetsbyråerna så måste de ge oss det skydd och den utrustning de skulle ha gett sina egna reportrar.

Tillbaka i sin lägenhet har Malek Blacktoviche startat sin laptop och över en sviktande internetuppkoppling för han tålmodigt upp dagens bilder på olika sociala medier.

Även han berättar att behoven av bättre utrustning är stora.

– Vi behöver skyddsutrustning, kameror och objektiv som når längre så att vi inte behöver befinna oss mitt i eldstriderna när vi fotograferar. Vi behöver satellitsändare eftersom internet ofta är nedsläckt i rebellkontrollerade områden.

Malek Blacktoviche fortsätter och berättar att det största behovet hos syriska medborgarjournalister är kontakten med internationella medier som kan publicera och sprida bilderna och rapporterna de producerar.

Han tittar på fotografierna som ett efter ett långsamt rullar förbi på datorskärmen och läggs upp på internet.

– Ärligt talat är det tyngsta för oss medborgarjournalister i Syrien känslan av att ingen längre är intresserad av vad som händer här. Jag vill att ni ska veta att det inte kommer vara gevärskulorna som kommer att tysta oss medborgarjournalister. Men då ni inte längre orkar titta på våra bilder från kriget, då har vi besegrats.