Jag var kanske åtta år. Min familj åt inte ute på restaurang så ofta. Men den här kvällen gjorde vi det. Vi åt på en restaurang med kinamat. Bredvid bordet där jag, min lillasyster, mamma och pappa åt satt en tjej och en kille.

Pappa böjde sig närmare mig. Han viskade i mitt öra.

– Ser du dem som sitter där?

Jag hörde på hans röst att han skulle berätta något spännande om dem. Jag tittade på dem.

– Vad är det med dem? frågade jag.

– Schyyssss, sa min pappa.

Han sänkte sin röst lite till. Jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.

– Jag tror att de är på blinddate. De pratar med varandra som om det är första gången de träffas. Kanske har de träffats på en kontaktsida, viskade min pappa.

Han sa det som om det vore något dåligt.

Vi fortsatte äta vår middag.

Pappas sätt att prata om paret på restaurangen den gången har påverkat mig. Som åttaåring trodde jag att allt han sa var sant. Länge tänkte jag att det där med nätdejting är något pinsamt. Något man helst inte erkänner att man håller på med.

Igår bar jag flyttkartonger med en vän. Hon och hennes kille flyttade ihop. De träffades för första gången på nätet för ungefär ett år sedan.

Nu är jag 22 år. Det har gått ungefär 14 år sedan jag var på restaurangen med paret som kanske var på blinddate. Jag känner jättemånga som har träffat sin pojkvän eller flickvän på nätet.

Jag vill inte tycka att nätdejting är konstigt. Jag har nätdejtat flera gånger. Jag har haft många roliga dejter med personer jag inte skulle ha träffat om nätdejting inte hade funnits.

Trots det kan jag inte riktigt glömma hur min pappa pratade om det där paret när jag var åtta år och vi var på restaurang. Men jag försöker. Jag försöker verkligen.