Recension


Litteratur
Hon. En relationsroman
Författare Viktor Andersson Förlag Modernista

Fria Tidningen

Förtvivlat rop ut i rymden

Viktor Anderssons debutroman Hon är en allmängiltig berättelse om kärlek, tvåsamhet och uppbrott, skriver Andrea Lundgren.

Det är en grubblande ung man läsaren får möta i denna debut. En högskolestudent med förkärlek för att sno biblioteksböcker, vars liv är i spillror efter att flickvännen flyttat från stan. Hon är osäker på sina känslor och vill ta en paus, och i någon slags repressiv förtvivlan har vår protagonist glömt alla hennes kontaktuppgifter – till och med hennes namn. Därav Hon.

Att en manlig författare skildrar en karaktär som enbart talar om sin partner som ”hon” ligger farligt nära alla romatiserande gubbtexter som handlar om Kvinnan med stort K. Denna får sällan något namn, då hon vanligtvis är en idealbild istället för en verklig person. Jag ska inte börja rabbla exempel, det kräver för mycket utrymme. Dessutom visade det sig att jag inte fick så mycket för mina fördomar. Detta är något annat.

Hon handlar om Viktors (ja, han heter likadant som författaren) försök att minnas. Han tycks vara säker på att om han bara minns hennes namn så kan han besvärja henne att återvända. Mana henne tillbaka. I tron på att Namnet framkallar tinget.

De litterära referenserna haglar tätt, i synnerhet till Proust. Några gånger får den lillgamla huvudkaraktärens ton mig att tänka på protagonisterna i Inger Edelfeldts Breven till nattens drottning och Kärlekens kirurgi. De uttrycker sig språkligt mycket korrekt, närmast högstämt, och effekten blir att man som läsare blir lite misstänksam – mot hjältar som tar sig själv på så stort allvar. Driver författaren med sin protagonist, inte helt och fullt, men en aning?

Och man börjar undra så smått, är Viktor verkligen så god som han framställer sig? Det finns vissa saker som talar emot det, som förmedlas i gliporna. Han läser sin älskades dagbok utan att hon vet, för att ”förstå henne”, och hennes kompis får dessutom, enligt Viktor själv, hans ”värnande och omtänksamma handlingar att framstå som själviska och manipulativa”.

Så ja, det finns en tyst röst som manar läsaren till vaksamhet. Om det är ett medvetet drag från författarens sida är inte självklart, men jag gillar det.

Oavsett om det är ironi eller inte, så är Hon en vacker historia som skildrar sorgen över en uppbruten relation. Viktor förtvivlar över att hon är osäker på sina känslor för honom, samtidigt som man allt eftersom inser att Viktor även tvivlar på sig själv. Han har ju glömt hennes namn, betyder det att han inte älskar henne på riktigt? Han söker tröst och svar i poesin men den förstärker mest hans tvivel, bland annat raderna: ”Den som älskat kan ej glömma/Den som glömt ej älskat har”.

Visst kan man vara lite krass och tänka: kan han inte bara fråga en bekant? ”Hörru, vad var det mitt ex hette nu igen?” eller googla lite, men det är fullkomligt onödigt att vara krass under läsningen av denna roman. Det går nämligen utmärkt att även läsa den som en metafor.

I en lågmäld hipsterförpackning blir skildringen av detta unga kärlekspar i Stockholm också en mer allmängiltig berättelse om kärlek, tvåsamhet och uppbrott, och om hur den övergivnes förtvivlan kan kännas som ett rop rätt ut i rymden.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En spricka i underordningen

Recension

Ulrika Dahls essäsamling Skamgrepp hör till det mest tankeväckande som har skrivits om feminism på länge.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu