Recension


Poesi
Vad ska vi göra med varandra
Författare: Jenny Wrangborg
Förlag: Ordfront

  • Jenny Wrangborg lovsjunger vi:et i sin senaste diktsamling.
Fria Tidningen

Kollektivisera livet!

Jenny Wrangborgs poesi ger direkt resonans i läsarkroppen. Det här är arbetarlyrik när den är som bäst, skriver Kristian Borg.

Den sociala diktens återkomst är aldrig så tydlig som när man läser Jenny Wrangborg. I konkreta, vardagsnära bilder besjunger hon klasshatet med murken stämma. Arbetet står i fokus. Men någon arbetarrörelse för högre människovärde och ökat inflytande syns inte till. Trots att kampen är smärtsamt angelägen i arbetslinjens Sverige där vi kan höra ”det dova ljudet av jobbade timmar”, där arbetslivet är ”det enda livet” och arbetsdagarna blir ”fotbojor kring lederna”. Där de med jobb får jobba dubbelt när besparingarna slår till.

Wrangborgs nya samling Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över en stålblå stad. Det är bostadsombildningarnas, megastressens, entreprenörskapens, klassklyftornas och utförsäljningarnas Stockholm, en passande symbol för motsatsen till verklig kärlek, liv och dikt: "så jag försöker skriva en dikt/men Stockholm står i vägen/varje morgon något de vill att jag ska köpa/något som ska säljas/ut".

När Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen skriver hon: ”det finns ingenting poetiskt i detta” (Eftervalsdikt). Men allt är inte förlorat, det går att vända tiden rätt. Förutsättningarna finns. Om vi med Wrangborg blir "tusen vässade kockknivar" kanske vi kan väcka minnet ”av ett möjligt samhälle”. Om vi kan omvandla ilskan till rörelse och solidaritet:

Det är enkelt

vi kan se det hända.

Men för att göra det måste vi lära oss

att möta vår egen blick

när någon annan tittar oss i ögonen.

Där den förra samlingen Kallskänkan var koncentrerad till ett kafé i Göteborg och ett specifikt yrke, är detta en resans och platsernas, ja uppbrottets samling. Bagarmossen, Sockenplan, Tumba, Vancouver. Hon vidgar blicken utåt och uppåt. Till regeringen, arbetssamhället, systemet. Reser bort, som för att se Sverige utifrån. Tematiskt är det spretigare än förr och samlingen innehåller ett fåtal mindre lyckade försök, men att skriva trovärdigt om kärlek är bland det allra svåraste.

Hos Wrangborg löper vrede, passion och hopplöshet parallellt. I titeldikten Vad ska vi göra med varandra balanserar diktjaget på gränsen till hopplöshet. Som i flera andra dikter är sammanbrottet alltid nära:

vad ska vi göra med varandra

i din kalla lägenhet

framför tv:n

när luftangreppen fortsätter och de säger

att det inte finns några andra sätt

än bomberna mot människorna

än pansarvagnarna i gränderna

än söndersprängda skolor

Det finns alltid en strävan mot förändring, men det kräver ett "vi", inte "jag" och "du" utan "vad ska vi göra med barnen/burna in i sjukhusen/när du stänger av tv:n och går och diskar istället". Den retoriska frågan är ställd till läsaren. Ett försök så gott som något att kollektivisera livet.

Jenny Wrangborgs vardagliga språk ger omedelbar resonans i läsarkroppen. Dikterna är särskilt väl anpassade till uppläsningar och jag kan till och med höra mig själv läsa dem högt då och då.

Det här är politiskt medveten arbetarlyrik när den är som bäst. Om nu bara poeterna kunde få lite inflytande i politiken också.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En estradpoet blir vuxen

Recension

I Erica Engdahls debutbok Här är alla nya med varandra följer vi diktjagets resa mot att bli vuxen.

Landets Fria

© 2023 Fria.Nu