Recension


Poesi
Här är alla nya med varandra
Av: Erica Engdahl
Förlag: Korpulent

  • Erica Engdahl har tävlat i SM i poetry slam flera gånger och är numera verksam i Växjö.
Landets Fria

En estradpoet blir vuxen

I Erica Engdahls debutbok Här är alla nya med varandra följer vi diktjagets resa mot att bli vuxen.

Här är alla nya med varandra börjar i diktjagets slaskiga uppväxtort och går via högskolestudier i en annan stad till a-kassa, det första jobbet och insikten om att föräldrarna en gång kommer att dö. Jag uppskattar denna tydliga kronologi. Den ger texten struktur och framåtrörelse, som en självbiografi i lyrikform. Vi som läser får helt enkelt följa diktjagets väg mot att bli vuxen. Och det har visserligen gjorts förr och gjorts bättre, men det finns likväl en poäng med att läsa just den här samlingen.

Erica Engdahl har varit estradpoet i tio år och det märks. Lyriken är berättande och ordrik, vilket gör den lättillgänglig, även om de många uppräkningarna kanske gör sig bättre på scen än i skrift. De enstaka korta dikterna fungerar som en välkommen kontrast och förtydligar gränserna mellan de längre textsjoken, som annars i lite väl hög utsträckning flyter in i varandra. Utan skiljetecken eller stora bokstäver blir flödet lite överväldigande ibland. Men det kan också bli effektfullt och skapa en krautrockliknande malande, ångestladdad stämning, som i dikten om att gå in i väggen.

”jag upprepar rörelsemönstret igen / huvudet före och spring rakt in i väggen / igen och / igen och igen / och igen och igen / jag tar på mig mer och mer att göra / är det inte så man gör när man är vuxen”

Några av dikterna är lite väl abstrakta och ytliga, speciellt när de handlar om ett ”man” istället för ett ”jag” eller ett ”vi”. Jag vill ha detaljer om föreläsningarna och festerna, inte bara uppräkningar. Dessutom finns en del naiva och pubertala klyschor i dikterna. De bjuder bitvis på fler frågor än svar, vilket kunde vara okej om inte de svar som ges på de stora frågorna vore så klichéartade – som att vara sig själv och att pengar inte är allt.

Men i boken finns också för mig nya insikter, inte minst kring just vuxenblivandet. Särskilt att det för alltför många av oss handlar om att gå från familjens gemenskap till en mer eller mindre självvald ensamhet.

”och jag vet / att det handlar om / att växa upp flytta hemifrån och bo själv / i ett rum på en studentkorridor umgås / med mig själv hela tiden / umgås med mig själv”

Här är alla nya med varandra har helt klart en stark igenkänningsfaktor för den som har varit student, som har varit nära att gå in i väggen eller som någon gång har känt att den inte passar in. Och i dikterna finns en del fantastiskt fina, roliga och träffande formuleringar.

Diktjaget skriver i en jobbansökan:

”sätt fyr på mig och låt mig / välta berg”,

skildrar kärleken vackert utan att bli sentimental:

”du och jag / fortfarande och fortsätter”,

och gör en snygg koppling mellan diktjagets fars sjukdom och hans religion:

”det ser inte bra ut / vår fader / som inte nått himlen / som antagligen aldrig kommer nå / himlen som aldrig kom längre / än till sjukhuset”.

Men mest berörd blir jag av stödet för protesterna i Gállok/Kallak, den enda tydligt politiska dikten i samlingen. Den gör mig spänd på att se vad Erica Engdahl använder sin formuleringsförmåga till härnäst.

”vänner / jag är med er i Kallak / … / det gör ont i mig också / det är min sak också / det är allas sak”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu