När Bosnien-Hercegovina till slut återvände från glömskan var det återigen som ett land i lågor. Den 5 februari tog avskedade arbetare från nyligen privatiserade fabriker i industristaden Tuzla, den tredje största i Bosnien-Hercegovina, till gatorna för att kräva sjukvård och pensionsbetalningar, lön för de senaste 50 månaderna, och kräva åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, som i dag nått 60 procent.

Protesterna, organiserade av lokala fackföreningar och en organisation för arbetslösa, och annonserats via Facebooksidan ”50 000 människor för en bättre morgondag”, lockade studenter och medborgare som samlades framför den regionala domstolen innan de gick vidare till en lokal regeringsbyggnad i avsikt att ta sig in.

Efter att våldsamt ha knuffats tillbaka av polis började demonstranter kasta ägg och stenar mot byggnaden. Kravallpolis ­svarade med tårgas och gummikulor. Vid dagens slut rapporterades 27 personer ha arresterats, medan ytterligare 23 var sårade.

Inom dagar hade manifestationer i solidaritet med arbetarna i Tuzla organiserats i båda de semi-autonoma regioner som utgjort landet sedan krigsslutet: Republika Srpska, den övervägande serbiska delen, och Federationen Bosnien-Hercegovina, den bosniak-kroatiska delen. Regeringsbyggnaden i i Tuzla sattes i brand och kantonens borgmästare Sead Čaušević avgick. I den etniskt delade staden Mostar brändes både stadshuset och den regionala regeringsbyggnaden, tillsammans med de två nationalistpartiernas högkvarter: det kroatiska HDZ och det bosniakiska SDA. I huvudstaden Sarajevo blev presidentbyggnaden och lokala regeringsbyggnader måltavlor för ilska – symboler för en korrupt och inkompetent politisk klass som plundrat landet sedan slutet av det senaste kriget.

Många analyser har fokuserat på protesternas våldsamma vändning, men det kan vara värt att ta ett steg till baka till var hur de uppstod till att börja med. Tuzla har varit en industristad sedan före första världskriget. Staden är känd som en mötesplats för olika folk och ett fäste för det förment multietniska Socialdemokratiska partiet. Sedan 90-talets krig har områdets största fabriker, som nationaliserades av det socialistiska Jugoslavien, genomgått en privatiseringsprocess som resulterade i bankrutt och arbetslöshet för de flesta av deras arbetare.

Efter att tvättmedelsfabriken DITA privatiserades 2007 vägrade dess största ägare – som var djupt skuldsatt – att betala ut pensioner och sjukförsäkring till de anställda. Efter att den till slut stängdes i december 2012 beslut dess anställda att inleda en ockupation utanför fabriken. I dag, efter mer än ett år av protester och hunger, har världen till slut uppmärksammats på deras situation.

Arbetarna i Tuzla är bara ett symptom på landets ekonomiska kollaps, på ett administrativt och politiskt system ­­– påtvingat utifrån – som aldrig har fungerat och vars politiker försökt gömma ekonomiska problem genom att spela på det etniska kortet.

Bosnien återvände till blickpunkten, inte som Europas glömda periferi, utan som en symbol för hur den dödliga mixen av misslyckade privatiseringar och ett ineffektivt och oansvarigt administrativt system kan leda till massiv ilska mot hela den politiska klassen ­– som inte representerar någon annan än de etniska eliterna.

I dag kan det etniska kortet inte spelas längre, eftersom arbetarna DITA, Konjuh, Resod-Gumig och andra privatiserade fabriker enats med studenter, HBTQ-aktivister, och alla andra vars rättigheter berövats dem i namnet av ett lyckat inträde i samma Europeiska union som föder och legitimerat deras politiska klass.

Nu är Bosnien verkligen en del av Europa – men på ett helt annat sätt än vad de europeiska byråkraterna föreställt sig: dess torg brinner liksom de i Grekland, Spanien och Turkiet.