– För 20 år sedan sa vi: ’Nu räcker det, så här långt har vi kommit, så här långt har vi stått ut. Aldrig mer ett Mexiko utan oss.’ Med de orden gav vi oss till känna för Mexiko och för världen.

Kvinnan på scenen har en svart skidmössa, en pasamontañas, och hennes ord får publiken att applådera. Både zapatister, i svarta mössor eller röda sjalar som döljer ansiktet, och utländska och mexikanska sympatisörer har samlats i Chiapas berg för att fira 20- och 30-årsjubiléet. Innan EZLN och deras mytomspunna ledare subcomandante insurgente Marcos gav sig till känna hade organisationen redan funnits i tio år. Under 1980- och 1990-talen rekryterade de i största hemlighet medlemmar bland Chiapas urfolk.

Byn Nuevo Paraíso är en av de platser där det gick våldsamt till de där första dagarna år 1994. Efter tolv dagars strider utlystes ett vapenstillestånd, men då hade redan godsägaren som tidigare kontrollerade marken här körts bort. Jorden ockuperades av zapatistarmén och under åren som följde ökade invånarantalet i samhället.

– Vi kom hit för 18 år sedan, förklarar Joaquin, en av byns invånare.

När Joaquín flyttade hit var han 30 år gammal och hade precis träffat sin fru Isabella. I det närbelägna samhället där han bodde fanns inga möjligheter att skaffa egna inkomster. I Nuevo Paraíso behövdes folk som kunde bruka marken.

– Innan hade vi inga medel för att bilda familj, säger Joaquin.

I dag är de inte mindre än nio personer. De sju barnen, som oftast springer runt barfota bland hönor, änder, kalkoner och skabbiga hundar utanför familjens trähus, är mellan 12 år och 8 månader gamla. Alla utom de två yngsta går i skolan. Där undervisas de av invånare i byn, enligt en läroplan som zapatisterna själva tagit fram. Undervisningens sker på det egna språket, eftersom bara en minoritet av urfolken här i byarna behärskar spanska. I Nuevo Paraíso talar invånarna i första hand tzeltal, på andra håll i Chiapas dominerar bland annat tzotzil, tojolabal och mam.

Autonoma skolor finns numera i de flesta zapatistiska byarna och barnen får gå i skolan från 5 till 15 års ålder, betydligt längre än deras föräldrageneration där få har fått mer än tre års skolgång. Tillsammans med sjukvården utgör utbildningen en central del i zapatisternas autonoma system. I de fem organisatoriska center, caracoles, som det alternativa styret är uppbyggt kring finns sjukstugor och i vissa fall även ambulanser.

Caracolerna är också säte för de ”juntas de buen gobierno” som är zapatisternas centrala organ. Namnet, ”den bra regeringen”, står som kontrast till den officiella mexikanska ledningen som zapatisternas kallar för ”dålig regering”. Representanterna i den autonoma regeringen, liksom råden på kommunal- och bynivå, utses i byarna. Allt bygger på frivilligt deltagande och ingenting kan göras innan befolkningen fått säga sitt.

– Folket är den högsta auktoriteten. Befolkningen styr och regeringen lyder, förklarar compañero Manuel när han pratar om den zapatistiska autonomin.

Sju principer ska vara vägledande i arbetet: att tjäna och inte ta för sig; att representera men inte ersätta; att bygga och inte förstöra; att lyda och inte bestämma; att föreslå men inte påtvinga; att övertyga och inte övervinna; att gå nedåt, inte uppåt.

– Om vi organiserar oss ordentligt kan regeringen inte köra över oss, säger Manuel.

Men Zapatisterna är inte de enda som organiserar Chiapas landsbygdsbefolkning. Här finns många grupper som går emot regeringen, utan att för den skull vilja vara del av den zapatistiska kampen. Situationen i delstaten är minst sagt komplex, inte minst eftersom det finns gott om naturresurser och därmed pengar att tjäna. Även om det mesta tycks lugnt på ytan får många zapatister utstå både hån och hot från befolkningen i grannbyarna.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro är inte heller de zapatistiska byarna geografiskt avgränsade från de samhällen som kontrolleras av regeringen, eller av andra organisationer. I flera fall lever zapatister och ”partianhängare” sida vid sida i samma byar, autonoma skolbyggnader står vägg i vägg med de lokaler där den statliga utbildningen bedrivs.

Och även om de själva vill ge en bild av att alla som väljer att kalla sig zapatister är överens så har både hela samhällen och enskilda individer lämnat rörelsen under årens lopp. Förutom de geografiska skillnaderna – i Chiapas avgörs klimatet, och därmed vad som kan odlas och ätas, av höjden över havet – skiljer sig språk och traditioner åt.

Men vissa saker har alla zapatister gemensamt. De lever på det jorden kan ge dem. Sedan Joaquin flyttade till Nuevo Paraíso har han odlat han kaffe, majs och bönor på den mark som har blivit hans. Inkomsterna är fortfarande knappa: kaffet säljs för 19 kronor kilot och odlingarna ger inte mer än 100–150 kilo torkade kaffebönor om året.

– Vi använder inga kemikalier i jordbruket. Det gör att vi måste arbeta mer med machete för att hålla undan ogräs, säger Joaquin.

Han förklarar det med att ”det tycks som att kemikalierna förstör jorden”, och snuddar därmed vid ett av zapatisternas centrala argument: Befolkningen i andra byar, de som inte är en del av den zapatistiska kampen, är lata och lever på regeringen. Inte nog med att de går i regeringens skolor och tar emot deras allmosor, de får även gödsel och bekämpningsmedel av myndigheterna och fördärvar därmed den jord de brukar. Zapatisterna å sin sida, lyder berättelsen, har aldrig dragit sig för att arbeta hårt, gå upp i gryningen och slita för att överleva och för sitt oberoende.

Samtidigt som det dagliga livet och den dagliga kampen fortsätter ute i byarna skickar subcomandante Marcos, som fortfarande fungerar som organisationens talesperson – eller åtminstone som en av dem – ut sina kommunikéer.

– Jag vet att det inte spelar någon roll för er del, men för de maskerade män och kvinnor som kämpar här är det inte den kamp som vunnits eller förlorats som är viktig. Det är den kamp som fortfarande ligger framför oss, och för den måste kalendrar och geografier förberedas, skrev subcomandante Marcos i slutet av december 2013.