Vänsterpartiet vill driva frågan om sex timmars arbetsdag och det gör mig alldeles förtjust. De skriver om allt det där som det sällan talas om i svensk politik. Fritidslinjen, klasskamp, systemkritik. För någon som gett upp tron på att partipolitiken syftar till något annat än att upprätthålla kapitalismen till varje pris, är partiets rapport om sex timmars arbetsdag glatt överraskande läsning. De vågar tala om konflikt och om klass, de vågar ställa krav.

Arbetstidsfrågan har alltid handlat om vem som har makten över tiden och om vem som äger arbetet. Det är inte konstigt att rapporten heter Striden om tiden, denna kamp som Marx en gång beskrev som ett inbördeskrig. Men då arbetstidsfrågan diskuteras har det funnits, och finns fortfarande, en tendens att utmåla kortare arbetstid som en reform för både stat, kapital och arbete. Vinsten för alla är en bättre utvilad arbetare, redo att hugga i och jobba bättre. En utvilad arbetare är en bra arbetare och det tjänar alla på.

Ett sådant resonemang har sin självklara plats i välfärdsstaten Sverige, där lönearbetet sägs vara grunden till både individens såväl som samhällets lycka och välstånd.

Detta resonemang missar att lönearbetet bär på en grundläggande konflikt. Det handlar om vem som äger vem. I arbetstidsfrågan handlar det om att ta tillbaka, få makten över sin tid, att kräva mer för mindre arbete. Därför har Vänsterpartiets rapport alldeles rätt när de kallar en arbetstidsförkortning för en ”systemkritisk reform som utmanar kapitalets makt över privatliv och arbetsliv”.

Arbetstidsfrågan hotar när man säger att fritiden ska vara just fri tid, att göra vad man vill på. När man säger att vi inte ska vila för att bli bättre arbetare, fritiden ska inte tillhöra arbetet på något sätt.

Rapporten ekar av en tidig arbetarrörelse, de som krävde allt, såväl högre lön som kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor, de som visste att det var meningslöst att försöka överbrygga konflikten mellan kapital och arbete, och som istället förstod det som en fråga om maktfördelning.

Lika glatt överraskad som jag blir av Vänsterpartiets rapport, lika cynisk blir jag när jag läser om ledningens inställning. De säger: Nej, vi kan inte driva frågan inför valet. Nej, det är alldeles för ont om tid. Nej, vi måste vara välgrundade. De sällar sig till en gammal ful tradition av ledningar som gång på gång har kört över sina medlemmars önskemål om kortare arbetstid. Vänsterpartiets ledning är en i raden som genom åren har bemött kravet på arbetstidsförkortning med att kortare arbetstid kommer när tiden är inne, när vi har råd med det. När vi har arbetat tillräckligt mycket för att förtjäna det.

Att formellt säga sig stå bakom ett krav men inte vilja driva det är en björntjänst mot medlemmarna. Om vi ska få kortare arbetstid måste konfliktdimensionen lyftas igen. Det måste få handla om något annat än att skapa konsensus, det handlar inte om en reform som ska bevara och förbättra kapitalismen.

Kravet på mindre arbete blir ett hot då det handlar om rätten att fritt disponera sin tid. Företrädarna för fritidslinjen har sagts vilja sitta i en solstol hela dagarna, sagts ställa omöjliga krav. Utmålats som hedonistiska, frossande latmaskar.

Att vara systemkritisk handlar just om att inte gå med på premisserna av var möjlighetens gräns går. Det handlar om att vara visionär, att våga flytta fram denna gräns. Det handlar om att tala om att stora förändringar är önskvärda – till och med nödvändiga. Jag är gärna en hedonistisk latmask, om det innebär att hävda rätten över sin egen tid.

Att kritisera arbetet och begära mer fritid är inte att vara världsfrånvänd, att kräva något omöjligt. Det handlar inte om flum. Det handlar om att flytta resurser från en grupp till en annan. Det handlar om klasskamp.