Mahmoud Khalfi, imam och direktör på Stockholms moské, är den som tvingas ta hand om brev och mejl med det motbjudande innehållet. Allt arkiveras i en pärm som församlingen sedan med jämna mellanrum lämnar till polisen. I genomsnitt uppskattar Mahmoud Khalfi att moskén utsätts för någon form av hatbrott genom mejl, brev eller klotter med islamofobiskt budskap en gång varannan vecka sedan moskén öppnade, vilket innebär över 300 händelser totalt.

Han tycker att samarbetet med polisen fungerar bra och att de genom åren har byggt upp bra rutiner. Men polisens effektivitet är lika med noll. Efter hundratals incidenter av mer eller mindre allvarlig grad under 13 år har inte ett enda lett till fällande dom eller ens ett åtal.

I ett enda fall minns Mahmoud Khalfi att moskén fick ett meddelande från tingsrätten om en yngling som gripits för klotter utanför moskén. Han kan bara beklaga polisens ineffektivitet.

– Tyvärr ser det ut så. Det innebär att de som attackerar oss känner sig fria och kan göra precis som de vill, säger Mahmoud Khalfi.

Statistik från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, visar att enbart fem procent av alla anmälningar som rör brott med islamofobiska motiv klaras upp genom att man binder en person till brottet. I resten av fallen ”saknades det spaningsuppslag”, enligt BRÅ, eller så kunde inte brotten bevisas och därmed las förundersökningarna ner.

Totalt identifierades 310 anmälningar med islamofobiskt motiv i Sverige år 2012.

Men statistiken kring antalet islamofobiska hatbrott haltar. Mahmoud Khalfi känner till många mindre församlingar eller organisationer i Stockholm som inte anmäler de brott de utsätts för, främst för att de saknar en organisation kring det och att det tar mycket tid och ork från ideella personer.

Bente Böckmann på polisens hatbrottsgrupp i Stockholm säger att beviskraven för att väcka åtal innebär att man måste kunna binda en person till att exempelvis ha skickat ett visst brev eller ett hotfullt inlägg på Flashback.

– Även om vi tar upp en anmälan rörande ett brev med ett hotfullt innehåll är det inte alls säkert att det leder till åtal. Det är åklagarens roll att bevisa att det verkligen är en viss person som skickade brevet. Det räcker inte att vi genom att undersöka dna får reda på vem som klistrade på frimärket. Enbart DNA-svaret ger inte ett direkt svar på vem som skrivit innehållet utan det krävs ytterligare utredning för det, säger hon.