I hela sitt liv har Samira levt under kontroll. I Sudan fick hon inte röra sig ute, och till skolan fick hon bara gå i sällskap med någon manlig släkting. 2008 träffade hon en man i Sudan som bodde i Sverige och gifte sig med honom medan hennes storebror, familjens överhuvud, var utomlands och arbetade. Enligt Samira gav familjen inte sin tillåtelse till bröllopet då de hade tänkt gifta bort henne med en annan man. Samiras man hjälpte henne med alla papper och de reste tillsammans till Sverige.

Samira hade ett uppehållstillstånd på fem år, studerade svenska för invandrare och drömde om ett vanligt liv. Att få gå i skolan, bli klar med en utbildning och att jobba.

– Jag vill leva ett liv utan kontroll och få bestämma över mig själv, säger hon.

Men väl i Sverige höll inte kärleken, efter ett och ett halvt år bestämde sig Samira och hennes man för att gå skilda vägar.

När hon efter skilsmässan skulle ansöka om försörjningsstöd fick hon veta att hon måste flytta över uppehållstillståndet till sitt eget namn, istället för ex-mannens. På migrationsverket blev hon tillsagd att ansöka om asyl men fick avslag. Hon överklagade beslutet till Migrationsdomstolen men där väntade ännu ett avslag. De menade att Samira hade ändrat uppgifter i sin historia, bland annat att hon från början ska ha sagt att familjen gav sin tillåtelse till äktenskapet. De påpekade även att Samira hade vågat återvända till Sudan en gång år 2010.

Samira reste till Sudan när hennes pappa var allvarligt sjuk. Iklädd burka för att inte bli igenkänd besökte hon honom på sjukhuset men säger att storebrodern fick veta att hon var där och tog henne till polisen. Samira säger att hon häktades sedan brodern anklagat henne för äktenskapsbrott men att hon lyckades betala sig ut ur fängelset och ta sig tillbaka till Sverige.

Samiras ögon tåras vid frågan om hon ångrar att hon skiljde sig och lät myndigheterna veta det, ett beslut som ledde till att hon inte längre har något uppehållstillstånd. Orden mumlas tyst fram.

– Ärligheten kan kosta mig livet om jag måste återvända. Det känns inte som att de tar min berättelse på allvar, säger Samira.

Om hon tvingas tillbaka till Sudan fruktar Samira att bli gripen och stenad eller piskad, vilket kan bli straffet för att ha gift sig utan familjens tillåtelse. Bland andra Amnesty International har rapporterat om kvinnor som dömts till stening för äktenskapsbrott i Sudan under förra året, men som till slut friades.

Samira är rädd att bli misshandlad av polis och av brodern, vilket hon berättar att hon har varit med om tidigare. I hennes ansikte finns små ljusa ärr som påminnelse, som hon frånvarande fingrar på.

Samiras vän som är med som tolk ser på henne.

– Hon är alltid sådan här nu. Innan brukade hon komma hem till mig för att prata, nu sitter hon bara i sina egna tankar.

Utan att se någon annan utväg avvek Samira från Sverige efter avslagen, polisen kopplades in och i juni blev hon återförd från Norge och tagen i förvar. I slutet av augusti fick hon komma hem igen och nu återstår bara väntan.

– Det värsta är att mitt liv ligger i någon annans händer, det känns som att sitta och vänta på döden. Ingen annan kan känna hur det känns för mig, säger hon.