När Matilda Hellström skulle välja gymnasium fanns inga skolor inom rimligt pendlingsavstånd.

– Jag bodde långt utanför Skellefteå, och var tvungen att flytta in till stan för att kunna gå.

I våras tog hon studenten och nu är hon vice ordförande i Sveriges elevråd – Svea, som organiserar elevråd i övre grundskolan och gymnasiet. Upplevelsen av att ha få valmöjligheter delar hon med många elever i småkommuner.

– Jag pratade med en medlem i Storfors, där har de två gymnasieskolor. Han frågade vad det fria skolvalet betyder, väldigt få elever har koll på det. I Storfors handlar valet om vilken utbildning man vill gå, och om det innebär att stanna kvar och gå på skolan där eller att pendla. Det är inte alls som i storstadsområden där man tänker på vilken skola som har bäst status eller som är bra eller dålig, säger Matilda Hellström.

FRIA har med hjälp av statistik från Skolverket kartlagt Sveriges skolor. Resultatet är att det fria skolvalet främst rör stora och mellanstora kommuner. I Stockholms kommun kan elever välja mellan 113 gymnasieskolor. I Göteborgs kommun finns 71.

Men i 41 procent av Sveriges kommuner finns bara en gymnasieskola, till exempel i Sölvesborg, Tjörn och Rättvik.

I 23 kommuner finns ingen gymnasieskola alls, dit hör Dorotea, Laxå och Bromölla.

Faktum är att det finns fler gymnasieskolor i Stockholms län än det finns i Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Västernorrland tillsammans.

Kan man verkligen prata om ett fritt skolval för alla?

– Det är en central fråga, säger Jenny Kallstenius, undervisningsråd vid Skolverket. Det kan i praktiken vara svårt för många elever att välja utbildning eftersom det kan vara långt att resa, eller inte finns bra förbindelser.

Medan det är överetablering av både kommunala och fristående utbildningar på vissa håll i landet, är det underetablering på andra, konstaterar Skolverket.

– Valfriheten är betydligt mer begränsad i mindre kommuner än i storstadsregionerna.

En del hoppades att friskolereformen 1992 skulle innebära räddningen för byskolor och ökad valfrihet på mindre orter genom att friskolor etablerade sig där. En av de första friskolorna var Borns Friskola, en grundskola i Nora kommun som en grupp lärare tog över när kommunen beslutade att lägga ner den. Ett nyare exempel är när Jokkmokks kommun år 2008 beslutade att lägga ner högstadiet i Vuollerim. Då tog en föräldragrupp över skolan, som i dag heter Vuollerims Friskola AB och enligt bolagsordningen ska ”säkerställa en långsiktigt bärkraftig byskola”.

Men de flesta friskolor etablerar sig på orter där det redan finns många kommunala skolor. Det finns nästan dubbelt så många fristående gymnasieskolor i Stockholms kommun, 66 stycken, än det finns i de fyra nordligaste länen tillsammans, 36 stycken. När det gäller grundskolor ligger 60 procent av Sveriges 790 fristående skolor i storstadslänen Stockholm, Skåne och Västra Götaland, medan endast sju procent av skolorna ligger i de fyra nordliga länen Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.

Andreas Spång, på Skolinspektionen, håller med om att friskolereformen har blivit ett storstadsfenomen.

– Ja, visst är det så. Det är en trend skulle jag säga att fristående gymnasieskolor i stor utsträckning väljer att etablera sig i kommuner med ett invånarantal över 35 000. Det är säkerligen en medveten strategi att man inte ser ett tillräckligt elevunderlag för att få ekonomi i verksamheten annars, säger Andreas Spång.

Claes Nyberg, vd vid Friskolornas Riksförbund, ser flera orsaker till den ojämna fördelningen av friskolor, till exempel att det i antal finns fler entreprenörer i stora städer. Men han lägger också tillbaka ansvaret på kommunerna.

– Grundläggande är att kommunen är intresserad av att diskutera alternativ och ser fristående skolor som medaktörer, säger han, men medger att även ekonomin är en faktor.

– Det är svårare att få ekonomin att gå ihop i mindre kommuner.

Matilda Hellström, på Svea, önskar att staten kunde rikta pengar för att göra skolutbudet mer jämt fördelat.

– Skolan ska vara likvärdig oavsett var i landet.