1968 var en uppvisning i antiauktoritär organisering och födde nya former av motstånd, som kårhusockupationen. Guy Debords Skådespelssamhället (1967) gav insikten att kunskap är en vara bland andra. Vill vi mer än att bli en del av produktions- och konsumtionsapparaten? I så fall väck med illusionerna, dundrade Debord och gav bränsle till majrevolten, som hade inslag av både våldsamma och mer lekfulla aktioner.

Samtidigt var studentrörelsen ung och oförmögen att hantera inre olikheter och stå emot trycket utifrån. Slagordet ”fantasin till makten!” drunknade i reformism, sekterism och drop out. Åter till ordningen.

Dagens studenter kan tacka 68:orna för att kritiskt tänkande stått på schemat sedan dess. Postmodernismen har också uppmuntrat oss att utmana auktoriteterna. Desto konstigare då att studenter därefter sällan lyft blicken mot strukturerna på det egna området, skolan. Kanske har de disciplinerat sig själva.

Den gryende svenska studentrörelsen är senkommen. Sverige har inte förändrats lika mycket som andra länder. Så sent som 2011 infördes studieavgifter i svensk högskola för första gången i modern tid.

Svenska studenter har varit svårorganiserade, kanske upptagna med karriärplanerna. Men arbetslöshet och prekarisering är radikaliserande faktorer. Vilken tillvaro väntar utanför skolans trygga famn?

Nu ser vi också hur vissa ämnen nedprioriteras. Rasmus Fleischer uppmärksammar i Expressen (16/11) att Vetenskapsrådet avskaffar allt stöd till tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. ”Så dödar man fri forskning”, heter artikeln.

Den nya studentrörelsen organiserar sig med hjälp av hashtaggen #ockuperauniversitetet och beskriver den senaste tiden som en 7,5-poängs ”introduktionskurs i studentmakt”. Jag hoppas att fler få gå den kursen och att fantasin står med på litteraturlistan.