Exilfilmfestivalen har arrangerats i Göteborg under 20 år, men i helgen blir första gången som festivalen får sin egen Malmöupplaga på Biograf Spegeln.

– Det är roligt att Malmö har fått sin egen festival. I en stad som har så mycket mångkultur och människor från olika länder är det viktigt att berättelser om att leva i exil kommer ut, säger Babak Rahimi från Iransk-svenska solidaritetsföreningen som är initiativtagare till festivalen i Malmö.

Filmerna som visas under den tre dagar långa festivalen är gjorda av regissörer som lever i exil och som i de flesta fall har svårt att visa filmerna i sina hemländer.

– Det kan handla om allt från varför de har lämnat sina hemländer till hur det är att leva i det nya landet. Det viktiga är att deras egna berättelser och deras röster kommer ut, säger Babak Rahimi.

Under lördagen gästas festivalen av två regissörer: Sahraa Khamiri från Afghanistan som lever i Slovakien, och Arash Riahi från Iran som lever i Österrike. De kommer att samtala om erfarenheter och svårigheter med att lämna sitt hemland och om att etablera sig som filmmakare i ett nytt land.

Med på samtalet kommer även Hossein Mahini att vara, iransk filmskapare och den som startade Exilfilmfestivalen i Göteborg 1993. Festivalen har i dag spridit sig över världen och finns nu på flera håll i Tyskland och Belgien, förutom i flera andra svenska städer.

– Det är jätteviktigt att vi har kunnat bygga upp ett nätverk av filmskapare som lever i exil. Där kan vi utbyta kontakter och erfarenheter, och ta del av varandras filmer eller starta samarbeten, säger Hossein Mahini.

I Iran arbetade han för den iranska statstelevisionen samtidigt som han gjorde egna filmer, varav de flesta förbjöds. 1986 blev han tvungen att lämna landet på grund av en dokumentär som skildrade de iranska kurdernas frihetskamp under tre år.

– Jag ser mig som konstnär, och då har man ett ansvar att ta ställning mot makthavare som begår orättvisor. Filmerna var något jag var tvungen att göra.

Som nyanländ i Sverige märkte Hossein Mahini att det var svårt för honom och andra filmskapare i exil att leva på sina yrken. Möjligheterna att nå ut med filmer var små när de saknade kontakter och ekonomiska resurser.

Termen exilfim fanns inte i filmvärlden före festivalen i Göteborg startade, men i dag är den en återkommande sektion på de stora filmfestivalerna, menar Hossein Mahini. Han tror att berättelser från filmskapare som lever i exil är nödvändiga för att sprida en mer nyanserad bild av invandrare och flyktingfrågor.

– Många av de filmer som görs om invandrare skildrar dem som idioter eller komiska personer. Det finns en stereotyp bild som hela tiden återskapas, och det behövs filmer som visar en annan verklighet. Genom att berätta de berättelserna och låta människor uppleva någon annans smärta går det att beröra dem. Sedan är det upp till var och en att bestämma vad de ska göra.