Det börjar med att Konstfacksstudenten Ruben Wätte ser ett videoklipp där en inskränkt landsortsmobb kör iväg en grupp romer. Wätte börjar fundera över dessa människors (och sin egen) världsbild och huruvida ideologiska världsbilder kan förstås på samma sätt som fysiska kartor. Katalogiserar vi vår förståelse av verkligheten enligt "kartografiska" principer, och hur kommer dessa i så fall till uttryck i vår vardag?

I Farligt land ger sig Wätte i bokstavlig bemärkelse ut på en expedition som bland annat består av intervjuer och sociala experiment, samtidigt som hen undersöker den kartografiska diskursens historia.

Med exempel från bland annat koloniseringen av Afrika och Sydamerika och från olika nationalistiska och nationalromantiska diskurser undersöker hen hur den yttre och inre världsbilden formas av ideologier och i sin tur genererar en viss typ av kunskapsproduktion. Det kartografiska medvetandet drar upp gränser och konstruerar kategorier. Det är med andra ord en förutsättning för reproduktion av maktstrukturer. Men Ruben Wätte vänder sig också inåt och gör en lika noggrann som självutlämnande kartläggning av maktstrukturerna inom det egna psyket.

Hans slutsatser korresponderar i det närmaste till punkt och pricka med etablerade postkoloniala och poststrukturalistiska tankefigurer. Mest tydligt ekar Michel Foucault och Edward Said. Wätte ägnar dock försvinnande lite utrymme åt att diskutera tidigare forskning. Hen nämner upprepade gånger "ett antal texter" utan att närmare specificera vilka texter och författare det rör sig om. Visserligen skriver Wätte redan i förordet att hen inte har några vetenskapliga pretentioner, så givetvis är hen inte skyldig att belasta sina resonemang med källhänvisningar. Men effekten blir att man som läsare ibland får intrycket att Wätte aningslöst (eller i tron att hans läsare helt saknar förkunskaper) är i färd med att försöka uppfinna åtskilliga hjul på nytt.

Som bäst är Ruben Wätte i skildringen av en flyktingdeportering. Med smärtsam tydlighet visar hen det "kartografiska" tankegodsets konsekvenser för den enskilda människan. Hans metod, att fysiskt bege sig på en "expedition" som ska ha tagit totalt två år, kan tyckas vara en gigantisk omväg. Särskilt som hen gång på gång (ovetande?) landar i redan välkända, poststrukturalistiska teorier.

Den bokstavliga upptäcktsfärden och de självutlämnande passagerna om det egna måendet kan dock ses som en lekfull dekonstruktion av bilden av den "objektivt" iakttagande och distanserade forskaren eller essäisten. Genom att lyfta fram och bejaka istället för att dölja den egna subjektspositionen i tolkningen av omvärlden tycks Wätte sälla sig till dem som vill visa på den "objektiva" kunskapens omöjlighet.

Hen säger sig inte känna till Gadamer, men den förståelsehorisont (utifrån vilken vi tolkar all kunskap om världen som vi tillägnar oss) som denna beskriver är en av bokens mest centrala utgångspunkter. Om man ser Farligt land som en samling personliga reflektioner snarare än ett försök till nydanande analyser är det en både underhållande och, åtminstone stundtals, tankeväckande bok.