Det var i samband med debatten om de apatiska barnen som begreppet ”transportabilitet” först blev massmedialt debatterat. Ett medicinskt utlåtande från en läkare huruvida en person kan transporteras till ett annat land eller ej.

– Den dubbla lojaliteten ställer speciella krav på att man klarar ut vad som gäller både för sig själv och patienten.

Läkaren ska informera patienten om att hen även är företrädare för en myndighet. Om polis efterfrågar det ska sjukvårdspersonal utfärda ett medicinskt intyg som kan användas för att bedöma om patienten kan förflyttas till ett annat land.

– Avbryts en vårdepisod bör man göra det klart i intyget och antingen avråda eller avvakta till det att det går att säkerhetsställa att patienten får rätt vårdkvalitet i landet. Läkaren har ingen skyldighet att underlätta Migrationsverkets arbete och rucka på sedvanliga medicinska bedömningar, säger Thomas Flodin.

Henry Ascher undervisar i migration, hälsa och mänskliga rättigheter på läkarprogrammet vid Göteborgs universitet. Att skriva intyg om transportabilitet är inget han tycker att läkarkåren borde behöva befatta sig med.

I praktiken är det för svårt för läkaren att kunna bedöma om patientens vårdbehov kan följas upp i mottagarlandet. Men det finns också en annan aspekt av det, säger han.

– Det finns en risk att myndighetspersoner gömmer sig bakom den här typen av ställningstaganden för att slippa undan att ta ett eget moraliskt och medicinskt ansvar. Då befinner vi oss i en situation där medicin och vetenskap används som täckmantel för politiska beslut och det är något den medicinska professionen har historiskt dåliga erfarenheter av.