”Jag är Grekland.” Georgios ser på mig och ler. ”Jag jobbade som dj i Aten. Hade en stor lägenhet, en flådig bil och pengar. Men efter 2008 lever jag ett annat liv. Svårare? Ja, kanske. Men också mer givande på många sätt.”

Vi sitter på en liten bar i Heraklion på Kreta. Vi skrattar åt den obligatoriska rökning förbjuden-skylten som syns på varje grekisk bar och som alla som vanligt ignorerar. Sen pratar vi om krisen, den växande fascismen och om det kollektiva. Grekernas sociala skyddsnät. I Thessaloniki blev jag och mina vänner inbjudna till Heraklion och till den gamla universitetsbyggnaden som sedan länge är ockuperad där. ”Här finns det alltid plats för kamrater”, säger Georgios när han visar oss vårt rum. Georgios delar huset med tio andra personer. Efter att ha ätit middag tillsammans i husets kök går vi till en bar i närheten.

”Vi har starka sociala strukturer i Grekland. Inte bara inom familjen och släkten utan också bland vänner och bland aktivister. Det är de strukturerna som håller oss flytande i dessa tider”, säger han och sippar på sin raki.

I nordeuropeiska medier beskrivs grekerna oftast som oansvariga och själviska. Att deras ovilja att betala skatt har drivit landet till ruinens brant. Samtidigt sägs det inget om den handfull politiker som lånade glatt till skrytbyggen som OS. Ett projekt som kostade mer än 80 miljarder kronor. Skenheliga utländska banker lånade ut obegränsat med pengar till landet med låg eller ingen ränta och försäkrade att betalningen inte var något att bry sig om. Den kunde ske senare.

Bakom turiststränderna på Kreta döljer sig en annan ö. En ö med starka familjetraditioner på gott och ont. Gott. Släkterna stödjer varandra i kristider. Ont. En tradition av blodsvendetta. Kreta är ett av de vapentätaste områdena i Europa. I varje hem finns ett gevär. Kreta är även det enda området i Grekland där Gyllene gryning, fascistpartiet, inte har fått starkt fäste. Tack vare en hårdför antifasciströrelse med minnen från andra världskriget då öns befolkning bjöd nazityskland hårdnackat motstånd.

Men det är inte den grekiska familjens strävan att hjälpa varandra som gör starkast intryck på mig. Det är grannar, vänner och till och med främlingars vilja att hjälpa varandra och organisera sig på gräsrotsnivå. De självorganiserade vårdcentralerna och skolorna som har växt fram i krisens spår. Viljan att stötta varandra utan vinning. Jag tänker att en stats välvilja mot sitt folk sträcker sig så långt som pengarna räcker.

Vad skulle hända om Sverige hamnade i djup ekonomisk kris? Skulle vi då överge den individualism som sedan länge härskar i vårt land eller skulle vi gå under, långsamt, en och en, i ensamhet?