Pendlingscyklandet har ökat i landet de senaste åren och under 2013 fortsätter trenden. För första gången har jag fått vänta vid ett rödljus i Stockholm för att alla cyklister inte hunnit över under grön-intervallet.

Det är härligt att se att så många väljer att låta bilen stå eller hoppar över sin buss- eller T-banetur för att komma fram piggare till dagens aktiviteter.

De många cyklisterna har dock satt ett hårt, benigt finger rakt på en öm punkt: cykelinfrastrukturen. På flera platser i våra storstäder är inte cykelvägarna bredare än 1,5 meter samtidigt som det går en fyrfilig bilväg bredvid. En riktigt usel fördelning av den dyrbara platsen i staden.

Vad har staden då gjort för att underlätta för cyklisterna på sistone? Jag har ett exempel från min cykelstad, Stockholm. Ett pressmeddelande för en nyöppnad cykelled damp ner i inkorgen – ända från Stockholms innerstad ut till en av stadens nybyggda arenor. Mellan tummen och pekfingret cirka fyra kilometer – inte illa!

Men, vid närmare läsning omfattar den nyöppnade ”leden” cirka 200 meter ny cykelbana. Resten av ”leden” visade sig vara en av Stockholms smalaste, men också mest trafikerade cykelsträcka. En sådan med 1,5 meters cykelväg och fyrfilig bilväg bredvid. På den hårt trafikerade cykelsträckan märktes nya, små blå skyltar samt att det finns några sträckor med ny, röd färg målad i det allt för smala cykelfältet.

Smink, möt gris.

Tyvärr är den här typen av lösning allt för vanlig i Sverige. Och det är riktigt märkligt när man tänker efter. Miljön i våra städer är en viktig fråga för alla lokalpolitiker. Det handlar om att få ner utsläpp och partiklar från bilar, lastbilar och bussar. Att bygga nya lösningar för kollektivtrafik är bra men tar tid och kostar mycket pengar. Att ordna bättre, om än provisoriska cykelbanor och cykelparkeringar kan däremot gå mycket fort. Ett par betongavgränsningar skapar över en natt en ny, bredare cykelbana på bilarnas bekostnad. Och det är på bilarnas bekostnad en förändring måste ske. Helt enkelt för att bilen är det minst platseffektiva färdsättet i en stad.

Skapas fler cykelvägar blir det lättare att cykla och då kommer automatiskt fler att ställa bilen till förmån för cykeln. Utsläppen minskar, invånarna blir friskare och staden tystare och mer mänsklig. Så kära politiker: släpp skrivbordet, ta en stadsplanerare med er och ta en cykeltur. Ni kommer snart märka var förändringarna behövs. Och ni har bråttom. Nästa år är det val.