Det var i slutet av 1950-talet. Och det var i trakten omkring Örnsköldsvik, i Nolaskogsbygden. Jag hade börjat skriva om konst. Och en ny målare hade klivit in på arenan.

Det var en konstmålare som blåste nytt liv i ett konstliv som tenderade att stelna. Malte Nyberg XII hette han, heter han. Och jag fick vara tillsammans med honom en vecka på hans segelskuta Sonja af Näske. En vecka av timmersökande och en vecka med glimrande vackra målerier som tillkom i stor målarglädje.

Malte fick kulturstipendium av konstföreningen. Malte föreläste om sitt paddlande i en urholkad trädstam på Nilen. Malte spelade fotboll och hoppade backe. Malte hade varit i början av en poliskarriär och Malte tangerade svenska rekordet i tyngdlyftning. Han klättrade i träd och berg, dök i vatten och var samtidigt mitt i målaryran en son av det lantliga samhället.


Malte Nyberg XII var ? och är ? en traditionalist med kärv yta och varmt hjärta. Försiktig med romantiken, vill vara lite barsk och ändå så ömsint i sitt måleri så att det sprakar av sensibilitet, lust och lusta. Men säger ?hålla av? istället för ?älska?.

Malte och jag lärde oss att kampera som nästan absurda vänner. Så måste det bli, med Tolfhamn, Träbens-Karl G, En sällsam Rolf Arne, Cornelis och sjunkande skutor i rekvisitan. Men för Malte blev det också en rad bilder som kanske tillhör det vackraste svenska färglyriska måleri som gjorts.

Och med en ålders rätt sitter jag nu nere i Skåne och minns det hela med en stor ljuvlighet.