Ibland händer det att jag bland uppsjöar av konst möter bilder som lyckliggör mig. Konst som hugger tag i mig och går raka vägen in i mitt hjärta. Det är i de stunderna som jag känner konstens enorma inneboende läkande kraft. Konst som kan göra en lycklig. Genom många år bland tavlor och åter tavlor är det sällan jag stöter på konst som vill värma mig, ge mig glädje, fylla mig med ömhet och förhoppningar. Så fick jag efter en ovanligt trist konstpåsk i Sydsverige blicken riktad mot sametösen Annica V Waaras tavlor. Och då skedde något av ett under. Eller i vart fall så nåddes jag av ett rop av lycka och glädje.

Vad jag såg var en konstnär som ropade till mig att jag skulle se hennes lycka, erfara hennes stora ömhet och hennes längtan efter livets djupaste mening: kärleken.


Annica V Waaras konst berättar om samernas liv. Den beskriver samernas färgstarka dräkter och strålglans. Men det är inte det som är det viktiga. För kärleken bor i alla kulturer, hos alla folk och på alla breddgrader. Det är bara det att denna Annica V Waara råkar vara född i Sameland och av samefolk och det har gett henne en särskilt stark känsla för samernas tradition och sitt folks rötter.

Så slår det mig plötsligt att jag minns en annan samekonstnär som jag för länge sedan lärde känna. Lars Pirak var ? är ? hans namn. Och hos Waara liksom hos Pirak ser jag detta djup av en alldeles särskild och egenartad karaktär. En tradition som i bild ropar ut ett budskap eller en sång om den böljande livsglädje som har sin rot i magi, och som ändar i kärlekens sång.

Bildrättigheter: Privat

Det är något alldeles sällsamt att möta den sortens konst som rör mitt liv så meningsfullt, som är så rik och laddad med stråk av innerlighet och livgivande känslor, som bär över mörka vatten. Jag erfar också i efterhand att Annica V Waaras bilder handlar just om gemenskap. Hon målar gestalter som sluter sig samman, i grupp eller i tvåsamhet. Man kan inte leva fullt ut med öppet hjärta om man inte hittar denna nödvändiga gemenskap. I livet och i konsten.

Självfallet skapar man sin konst ensam, utifrån sitt ensamma hjärta. Men i bild och i sång ? eller sång i bild ? så blir människan alltid en del av något större. Därför ser jag även Waaras bilder som en sorts altartavlor, där jag ser det absolut nakna uttrycket för det enda i livet som äger något värde: handen som stryker över kinden. Eller hjärtat som söker ett hjärta. Livet i bild som ett facit på allt vårt idoga sökande efter kärlekens evangelium.

Man skulle givetvis kunna tala om de häftigt lysande färgerna i Waaras måleri. De finns där, lysande i samernas färggranna kläder. Visst, det är viktigt och del av en tradition. Rasande grant är det också. Men det är ändå inte det viktigaste. För de är ändå ett utanverk. Visserligen angeläget och stiligt som en dag på Jokkmokks marknad när solen lyser. Men det är det som ligger bakom strålglansen som är det viktigaste hos denna konstnär. Annica V Waara söker sig i bilderna inåt, mot sin egen längtan och sin alldeles nakna dröm om kärlekens under.

Så summerar jag mina år som konstskribent och känner att jag här har mött en konstnär som är ?en på tusen? bland alla de målare och målerier som jag sett dra förbi mina ögon, konst som tar plats i mitt hjärta. Det är sådana dagar, i sådana stunder, som jag förnimmer en bit ljus i mitt inre igen och ser hela mitt liv i detta innerlighetens ljus.

Tack Annica V Waara för att du gav mig denna dag av skönhet. Hos dig sjunger trolltrumman, hos dig ? i dina målerier ? bor det största av allt: Kärlekens okuvliga under. En livets nödvändighet.