To be still Artist: Alela Diane Skivbolag: RoughTrade/Border


På sin MySpacesida skriver Alela Diane att hon låter som ?the deeper parts of the river?. Det stämmer sannerligen, för detta är musik lika uråldrig som floden själv. Inramad av sparsamma slagverk och varierande stränginstrument som steel guitar och mandolin, uttrycker Diane mycket mer än många andra av dagens folksångerskor förmår. Tidlösheten är överlag påfallande och här ges inget spelrum för ytliga stilistiska konventioner. Dianes röst är mycket personlig i sin okuvliga stolthet och låtarna krumbuktar sig, tar oväntade vändningar, vägrar ta den enkla vägen hem. Detsamma gäller lyriken, som är fylld av ödsliga naturbilder, ensamhet och kärlekslängtan.


Jag kan inte säga att jag orkar hålla intresset uppe hela vägen, därtill är detta kanske för speciellt och några rakare rör då och då hade inte skadat. Men ett par, tre låtar åt gången sköljer som den där eviga floden, den du aldrig kan gå ner i två gånger, och det säger nog någonting om To be still att jag med den i högtalarna kommer att tänka på Herakleitos, en filosof så gammal att han till och med bör ha funnit nåd inför Nietzsche.



Instead The Forest Rose To Sing Artist: Danny Schmidt Skivbolag: Red House Records


Danny Schmidt är förvisso pretto så det räcker och blir över. På sin hemsida presenterar han till exempel en tematisk sammanfattning av nya skivan, varefter han kommenterar låtarna en efter en. Temat är pengar och Schmidts något ambivalenta förhållande till dem. Han är möjligen Better off broke, som första låten heter, men skriver samtidigt att pengar ger frihet. I kommentaren till skivans bästa spår, Serpentine cycle of money, konstaterar han att pengar är precis så värdefulla som de tycks vara när de ramlar över en, men bara om de används för att uttrycka gemensamma värden. (S)-märkt rockmusik, tja varför inte? Jag kan också ha missförstått både honom och socialdemokratin.


Hur som helst ? detta är Schmidts sjätte skiva men den första på ett större bolag. De tidigare har jag inte hört, men Instead the forest rose to sing ger verkligen mersmak, pretentiös i överkant eller inte. Schmidt är från Austin och de Texasrötter han delar med Lyle Lovett leder honom mer än sällan i samma musikaliska riktning. Vi talar tidlösa episka sånger med bootsen stadigt på jorden. Eller country enligt Dylan, Prine, Cohen och Guy Clark. Melodierna är mycket starka och han påminner en del om Lovett rent röstmässigt också. Mark Hallman (Tom Russell, Eliza Gilkysson med flera) har producerat och gett Schmidt en ljudbild som effektivt balanserar mellan roots och mainstream. Och missa inte det fantastiska omslaget, baserat på en målning av den polske surrealisten Jacek Yerka.



Buena Vista Artist: Robin&Linda Williams Skivbolag: Red House Records


Jag är drygt halvvägs in i Stephen Millers bok om Dolly Parton och förstår mer och mer av det jag redan visste om hur countryn med tiden blev yta och pop och om hur dollartecknen förblindade allt fler. Man får gräva i undervegetationen eller vända åter till giganterna från 50-, 60- och 70-talen, till exempel den tidiga Dolly Parton, för att hitta country som i mina öron är värd namnet.


Robin&Linda Williams visar att musikformen i dess ursprungligare mening lever och mår gott trots att Nashville gick vilse för länge sedan. De sjunger sig igenom Buena Vistas tolv fullständigt ohippa sånger med ett sväng som är välgörande ledigt och bortom alla popambitioner. Några stänk bluegrass blandas med ett par nypor western swing och en stor dos klassisk honky tonk. Materialet är högklassigt, undantaget den väl sentimentala Visions of mother and dad. Plattans patinerade lyster gör att jag gärna utnämner den till årets mest sympatiska release hittills.

Tim O?Brien har producerat med den äran och musikerna är av absolut toppklass. Jerry Douglas finns med på dobro och lap steel, bara en sådan sak.



Truckin? Sessions Vol 2 Artist: Dale Watson and his Lone Stars Skivbolag: Playground


Truckin? sessions släpptes 1999 och är en lysande samling old time countrysånger. Detsamma gäller den nya volymen, men för att uppskatta plattorna till fullo krävs nog en viss fascination för det USA som utgörs av ändlösa highways och sunkiga vägkrogar. En god förmåga att romantisera alltihop hjälper antagligen också till. Inte för att Watson nödvändigtvis gör det, utan för att det han sjunger om nog är bortaplan för de flesta i detta land.

Men vad fan, jag sitter väl mest här och försöker vara politiskt korrekt medelklass, en halvt uttråkad akademiker som jag är, en som aldrig kommer att ansluta sig till något gäng för att få lite spänning i tillvaron (ingen föreningsmänniska, nej).

Återstår att konsumera andras, eventuellt fiktiva, öden och äventyr. Det sagt och det erkänt: Jag älskar Watsons plattor. Han står som en kompromisslös försvarare för allt som gör country till den musikform jag helst av allt lyssnar på. Jag gottar mig alltså åt glimrande honkytonkgitarrer, spänstig fiol, en pedal steel som sköljer vindpinade känslostormar av prärielängtan över Västgötaslätten och åt Watson själv. Med djup och uttrycksfull röst förmedlar han såväl vemod som rastlöshet och förmår verkligen levandegöra sångernas karaktärer.


Nu kunde man ju invända att detta har hörts många gånger förut och att den som kan sin Bakersfieldcountry, särskilt Merle Haggard, sin Waylon Jennings och sin George Jones lär nicka igenkännande. Men bra musik är alltid bra musik och just nu är Dale Watson herre på den traditionella countrytäppan. En outlaw för en tid när marknadens intressen, för vilken gång i ordningen och i värsta fall en gång för alla, ger sig på att definiera den goda smaken. Integritet, var ordet.