Christian Azar blev professor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg redan då han var 31 år. I dag sitter han med i Reinfeldts kommission för hållbar utveckling och har bland annat varit rådgivare åt Margot Wallström när hon var miljökommissionär och åt Göran Person som statsminister. Dessutom har han varit med i FN:s klimatpanel IPCC. Det är alltså en mycket erfaren man som nu på allvar ger sig in i miljödebatten.

Anledningen till detta är att Azar anser att det finns mycket starka samband mellan industrialiseringen och koldioxidutsläpp, som i sin tur bidrar till att jordklotet blir varmare.
I boken Makten över klimatet skriver Christian Azar att vi nu är uppe i en temperaturhöjning av 0,7 grader. Det låter kanske inte särskilt mycket, men det är ändå tillräckligt för att glaciärerna ska börja smälta. Att temperaturhöjningen inte är större trots de stora utsläppen, beror till stor del på att det tar tid att värma upp världshaven. Vi kan därför förvänta oss att temperaturhöjningen accelererar i takt med att haven blir varmare.

Kolet och oljan är fortfarande livsnerven för många människor. Det är därför inte lätt att byta energisystem. Vad som i sånt fall ligger närmast till hands är kärnkraft. Men där är författaren starkt kritisk. Christian Azar ser först och främst kärnkraften som inkörsporten till kärnvapen, men hans kritik gäller också att energikällan är dyr och förenad med stora risker. Mycket bra alternativa energikällor som är betydligt mer hållbara i längden finns att utveckla till samma pris, menar Azar. Han nämner bränsleceller och solenergi, som båda har en enorm potential inför framtiden. Men för att införa dessa krävs både pengar och politiska beslut. Beslut som inte får dröja allt för länge, då det brådskar. För redan nu är temperaturhöjningen oacceptabelt hög och de negativa konsekvenserna har börjat visa sig på ett obehagligt konkret sett.  

För att belysa allvaret berättar Christian Azar om en resa han gjorde till Grönland 2007. Han såg glaciärer som var 50 – 100 meter höga och det hela såg vid första anblicken helt normalt ut. Stannade man upp tillräckligt länge syntes dock att stora isblock ibland föll ner i havet och att hela ismassan rörde sig. För tio år sedan var hastigheten för glaciärernas nedsmältning cirka åtta kilometer om året. I dag har den siffran ökat till två meter i timmen – det vill säga att den sker nästan dubbelt så snabbt. Vidare berättar Azar om beräkningar som visar att världshaven kan komma att stiga upp till 1,5 meter fram till år 2100. Det skulle innebära att stora landområden som exempelvis delar av Bangladesh skulle hamna under vatten.

Andra områden riskerar att utsättas för enorm torka, bland dem är Medelhavsområdet, olika regioner i Afrika och Chile särskilt utsatta. Azar anser därför att det egentligen är fel att se klimatfrågan enbart ur miljösynpunkt. Den är i lika hög grad en social- och ekonomisk fråga då den också handlar om människors rätt att leva och bo i sina hemtrakter.

Makten över klimatet är en bok jag absolut kan rekommendera för den som vill veta mer om bakgrunden till klimatförändringen. Men även om boken är mycket intressant är den späckad med information, så med sina drygt 200 sidor kräver den en del engagemang av läsaren. Vad jag saknar är en del tips på vad den enskilda människan kan göra. Det känns inte bra att bara luta sig tillbaka och vänta på politiska beslut. Beslut som dessutom ser ut att dröja. Christian Azar avslutar själv boken med frågan om han är optimist eller pessimist. Han svarar genom att säga att han är possiblist. Det skulle innebära att klimathotet är möjligt att undvika – om vi vill. Miljövård handlar ju om att många människor tar små steg tillsammans. Men vi måste få hjälp på vägen, och några handfasta råd om hur vi ska agera för att undvika en klimatkatastrof tycker jag absolut borde ha funnits med i en i övrigt så allsidig och heltäckande bok.