Bokförlaget Bosanska rijec bad mig att läsa, ge mitt omdöme om, eventuellt tipsa, men också översätta den svenska romanen Resan som började med ett slut av författaren Zulmir Becevic. Sagt och gjort. Jag gick till biblioteket och lånade boken. Och jag måste erkänna att temat och skrivsättet helt enkelt förtrollade mig.

 

Jag levde mig in i skolan och miljön där karaktärerna lever – Nino, Issa, Flora, Maria, Jessica, läraren Petra, fritidsgården, läraren Börje...

Nino är författares alter ego, med vilken han lär känna en ny miljö, lär sig ett nytt språk, lär känna sig själv och människorna omkring sig. Han träffar Jessica och upptäcker kärleken.

 

Romanen utspelar sig på en flyktingförläggning där två familjer delar en lägenhet och ett öde – väntan på att få stanna i Sverige. I den lägenheten kommer Nino att lära känna sin idol och lärare Adis. Adis är en student från Sarajevo, som har upplevt och kan en hel del mer än Nino vad gäller kvinnor.

”Den kortaste vägen till damernas hjärtan är genom sång och gitarr,” berättar Adis och lär Nino att spela. Nino upptäcker en första kärlek (gitarren), vilken sedemera leder honom till en ännu högre (Jessica).

Zulmir Becevic skriver i korta, övertygande, tydliga meningar. Han skapar bilder på ett svart-vitt karaktäristiskt sätt som passar perfekt till åldersgruppen boken beskriver.

 

Och här börjar en parentes, en ny berättelse som inte finns med i romanen. En bit in i min läsning, och trettio dagar senare översättning, av boken. Jag dricker kaffe med en vän och berättar att jag läser en roman där en karaktär påminner starkt om honom. Vännen ser bra ut, vet hur man handskas med flickorna, spelar gitarr och har sin egen orkester.

”Vem har skrivit romanen?”, frågar han mig. Jag säger författarens namn. Min vän ringer sin mamma och frågar efter namnet på den pojke som familjen delade lägenhet med i väntan på uppehållstillstånd. ”Becevic, och pojken är uppkallad efter föräldrarnas namn Zul-mir”, svarar hans mamma.

 

Så till vår stora förvåning, fick vi ihop historien. Resan som började med ett slut bygger på erfarenheter från Värnamo, men är skriven som att det utspelar sig i Göteborg på grund av större möjlighet till igenkännande för läsaren och större sociala möjligheter för karaktärerna i boken. Det krävs inte mycket för att tänka sig skolan (Prolympia eller Apladalen), fritidsgården Navet, två världar delade av Lagan (en de lämnat och en de har kommit till), som bron över Lagan kopplar ihop. Frågan är hur ungdomarna ska komma över från den ena sidan till den andra och koppla ihop de två sidorna.

 

Resan som började med ett slut är en fantastisk berättelse om en tolvårig pojke som kämpar mellan två världar, en som han på grund av kriget var tvungen att lämna och den andra dit han kom oförberedd. Likt kamerabiler i ett barns huvud, visas bilder av de personer, relationer, det lidande och den glädje som Nino bär med sig i livet.

På samma sätt bär även författaren med sig bilder som han senare ritar upp. Bilder från flyktingförläggningen, med familjer som väntar på uppehållstillstånd för att stanna, och bilder som utspelar sig i den skola där han, tillsammans med ett dussin andra flyktingbarn, lär sig sina första svenska ord och lever livet som tolvåring. Det livet väntar inte på att uppehållstillståndet ska komma, det rinner iväg.

 

För sin briljanta stil, ett briljant observerande av karaktärernas grundläggande funktioner, samt för förmedlingen av hoppet och tron på att det nya samhället kan bli ”vårt” samhälle förärades Zulmir Becevic Klas de Vilders-stipendiet, som utfärdas till invandrare i Sverige, på årets bokmässa i Göteborg.

 

Romanen Resan som började med ett slut fortsätter snart på bosniska (kroatiska, serbiska).