Gomorra
Regissör: Matteo Garrone
Manus: Maurizio Braucci
Ursprungsland: Italien
Sverigepremiär: 9 januari 2009

The Argentine
Regissör: Steven Soderbergh
Manus: Peter Buchman
Ursprungsland: USA/Frankrike/Spanien

Hunger
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen och Enda Walsh
Ursprungsland: Storbritannien

Medicine for Melancholy
Regi & manus: Barry Jenkins
Ursprungsland: USA

The Wrestler
Regi: Darren Aronofsky
Manus: Robert D. Siege
Ursprungsland: USA
Sverigepremiär: 6 februari 2009

Julia
Regi: Eric Zinka och Camille Natta
Ursprungsland: Frankrike
Manus: Erick Zonca, Aude Py

Mellan väggarna
Regi: Laurent Cantet
Manus: François Bégaudeau
Ursprungsland: Franrike
Sverigepremiär: 12 december 2008

Ingen lär väl vid det här laget ha missat att Gomorra baserar sig på Roberto Savianos bok om den napolitanska camorran. Under 135 minuter får vi följa med i allas krig mot alla i en stad hårt drabbad av maffian.
Här kan ingen hålla sig utanför. Scenen där två unga pojkar, knappt mer än barn, står på en strand och skjuter med vapen de snott ur ett gängs gömmor är mycket skrämmande. Och visst är detta en våldsam film. Men våldet är inte förpackat i den glamourösa, häftiga förpackning som vi är vana vid från maffiafilmer.

The Argentine är den första delen av två i mastodontfilmen om hur den unge medicinstudenten Ernesto ”Che” Guevera blev den kubanska revolutionens omslagspojke. Manuset är baserat på Gueveras egna memoarer.
Benicio Del Toro är mycket bra i huvudrollen, men jag får inget riktigt grepp om varför Guevera kommit att  kallas för revolutionens hjärna. Möjligtvis skulle det vara för att han ständigt poängterar vikten av god moral och att inte vända bönderna emot sig under guerillalivet. För mig, som inte har några speciella förkunskaper om händelseförloppet under revolutionen, känns stridsscenerna i The Argentine röriga och jag har lite svårt att hänga med.

En annan man som blivit en symbol för kampen mot förtryck under pressande förhållanden får vi följa i Hunger. Michael Fassbender gör en fantastisk insats i rollen som Bobby Sands, IRA-mannen som hungerstrejkade till döds i Mazefängelset 1981.
De omänskliga förhållandena i fängelset och tortyren av fångarna som regimen vägrade erkänna som politiska, ackompanjeras av ljudklipp ur tal som hålls av premiärminister Margaret Thatcher. Hennes regims oförsonlighet och brist på kompromissvilja krockar hårt med fångarnas. Alla drabbas av repressionen, både de som utövar det och de som det utövas på. Scenerna i filmen är utdragna. En städare skrapar upp det kiss som fångar hällt ut i korridoren genom dörrspringan i cellen för att protestera mot den inhumana behandlingen, fångar som vägrat tvätta sig släpas till tvångsrakning och tvätt under slag och sparkar, en ung polis bryter ihop och gömmer sig gråtande bakom en vägg.
Hunger är en mycket bra och mycket plågsam film om människor och system i sammanbrott; moraliskt, politiskt och slutligen fysiskt.

En mer lågmäld politisk kamp för Micah i lågbudgetproduktionen Medicine for melancholy. Han vaknar upp i en säng med en okänd kvinna efter en fest. Han söker upp henne igen och föreslår att de ska lära känna varandra, Jo’ låter sig motvilligt övertalas trots att hon har en pojkvän som för tillfället är bortrest. En pojkvän som är vit, vilket stör Micah. Han tar med Jo’ på The Museum of the African Diaspora för att visa henne den stolthet över sitt afroamerikanska ursprung som han tycker att hon saknar.
Medicine for melancholy rör sig kring ras, identitet och att vara en del av en minoritet. Även gentrifieringen av San Fransisco är ett tema, något som lett till att andelen svarta invånare i stadens befolkning sjunkit till endast 7 procent.
Stundtals är det intressant, stundtals är det överpedagogiskt. Jag känner inte heller några gnistor mellan Jo’ och Micah som skulle kunna förklara deras fascination för varandra. Pluspoäng ges för soundtracket med en massa spännande musik av relativt okända artister.

En introduktion till wrestlingens knasiga värld av regisserad fribrottning som underhållning ger Darren Aronofsky i The wrestler. Matchernas resultat är uppgjorda på förhand och mycket av våldet är skådespel, men en hel del inslag under matcherna krävs det ändå en hög smärttröskel för att stå ut med. Att bli häftad med häftpistol till exempel.
Mickey Rourke är perfekt i rollen som den åldrande wrestlinghjälten Randy “The Ram” Robinson, som lever kvar i sina forna glansdagar. Hans kropp har tagit mycket stryk genom åren och när den säger ifrån bestämmer sig Randy, eller Robin Ramzinsky som han egentligen heter, för att sluta med sporten och börja leva ett vanligt liv. Frågan är förstås vad ett vanligt liv innebär och om det är värt besväret.
Filmen vacklar mellan olika genres. Det grafiska våldet i ringen står i bjärt kontrast till gubbarnas ömsinthet mot varandra i omklädningsrummet, när de drar upp strategin för hur den kommande matchen ska bli skonsam för kämparna men ändå underhållande för publiken. Ibland är det rent av komiskt, i andra stunder bara äckligt. Känsligt blir det också när Randy försiktigt återupptar kontakten med sin svikna dotter.
Jag blir inte riktigt klok på vad Darren Aronofsky egentligen velat göra för film. Är det nån slags Pulp Fiction-försök, med koolt våld, iskalla repliker och en comeback för en avdankad skådis som de senaste åren mest fått ta emot spott och spe för sina platstikoperationer? Jag vet inte riktigt. Men Mickey Rourke är trovärdig och filmen är underhållande fram till de sista tio minuterna där handlingen tyvärr trillar ner i nån slags Rambo-pastisch.

Övertygande är också Tilda Swinton som en fullständigt skrupelfri och egoistisk lögnerska i Julia. Huvudperson är en 40-årig kvinna som verkligen kan festa. Tyvärr brukar Julia inte minnas  mycket när hon vaknar upp och hennes liv håller på att spåra ur totalt. Den enda vän hon har kvar tvingar henne att gå på AA-möten, här möter hon Elena som förlorat vårdnaden om sin son Tom och är besatt av att få honom tillbaka.
Hon lockar Julia med pengar hon fått i arv och Julia går med på Elenas planer att kidnappa Tom och fly till Mexiko. När planen ska sättas i verket går allt snett och Julia snurrar in sig i den ena förvecklingen efter den andra. Så småningom utvecklas en ömhet mellan henne och Tom, mycket bra spelad av Aidan Gould.
Julia är den mest vrickade film jag nånsin har sett, komisk, spännande och med komplett oberäknelig action.

Stillsammare är det i Mellan väggarna, en film som baseras på François Bégaudeaus självbiografiska bok om sitt arbete i en skola i en hård förort till Paris. Författaren spelar själv huvudrollen som läraren i ett varmt dokudrama om lärare och elever som försöker hålla modet uppe och göra ett bra arbete genom kulturkrockar och andra svårigheter.
Filmen är lite för lång men klart sevärd och när eftertexterna börjar rulla känner jag mig fäst vid både elever och lärare.

Matti Ridenfeldt