Film
Chelsea on the Rocks

Regi: Abel Ferrara

Manus: Chist Zois

Ursprungsland: USA

Wild Combination

Regi: Matt Wolf

Ursprungsland: USA

De ofrivilliga

Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund, Erik Hemmendorff

Ursprungsland: Sverige

Sverigepremiär: 28 november

Transsiberian

Regi: Brad Anderson

Manus: Brad Anderson, Will Conroy

Ursprungsland: Spanien

Boogie

Regi: Radu Muntean

Manus: Alexandru Baciu, Radu Muntean, Razvan Radulescu

Ursprungsland: Rumänien

Nights and Weekends

Regissör: Greta Gerwig och Joe Swanberg

Manus: Greta Gerwig och Joe Swanberg

Ursprungsland: USA

Varje vinter i 19 år har jag tänkt att jag borde gå på Stockholms filmfestival. Varje år har antingen tiden eller pengarna saknats, men i år har dessa två förutsättningar äntligen lyckats sammanfalla.

Årets filmfestival är alltså mitt livs första och jag blev lite yr i huvudet när det var dags att öppna festivalprogrammet och pricka för vad jag skulle se. Som tur är fick jag hjälp av en vän som är filmfantast. Att årets specialtema är ryska filmer har vi dock lyckats missa. Synd, men jag är ändå nöjd med de filmer jag sett under veckan.


 

Vi mjukstartade filmfestivalen med två dokumentärer. I Chelsea on the Rocks berättar invånare i Chelsea hotel om det mytomspunna hotellet på 23rd Street på Manhattan i New York. Här har mängder av kända och ökända konstnärer, författare och musiker som William S Burroughs, Dylan Thomas, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Willem de Kooning bott.

Myterna är många och regissör Abel Ferrara verkar inte vara ute efter att klarlägga vad som egentligen hände utan bygger glatt vidare på myten. Vi får lustiga anekdoter, märkliga människor och udda föremål i en löst sammanfogad skröna. Kul är det när regissören Milos Forman, som tidigare bott i huset, berättar om festen som bara för ett par ögonblick stannade upp när en eldsvåda bröt ut på hotellet, och den stackars kvinnan som omkom under brandmännens släckningsarbete – hon drunknade av allt vatten de sprutade in.

Stanley Bard, som drivit huset sedan 1946, förlorade kontrollen över huset förra året. Flera invånare har vräkts sedan dess och de planerade hyreshöjningarna kommer antagligen att innebära slutet för hotellet som tillflyktsort och lekplats för bohemer. Detta berörs endast i förbigående och någon förklaring till hur det blev så här ges inte.

Chelsea on the Rocks är rolig men plottrig och strukturlös. Att jag inte får serverat något så enkelt som namn på de som intervjuas eller när arkivmaterial spelats in gör att filmen känns lite väl intern och bitvis svår att förstå. Betyget dras också ner av de dramatiserade scenerna med utlevande genier på vilda fester, eller om när Sex Pistols-basisten Sid Vicious flickvän Nancy Spungen knivhöggs till döds och dog på en toalett på hotellet. Överspelat, snaskigt och töntigt.

Arthur Russell tillhörde musikavantgardet och experimenterade mycket med enbart cello, röst och rösteffekter. Wild combinations är ett ömsint porträtt av det blyga geniet som dog i AIDS 1992.
Bildrättigheter: Stockholm filmfestival

Wild combination – A portrait of Arthur Russell skildrar den udda cellisten, kompositören och avantgardemusikern som växte upp lilla Oskaloosa i Iowa. I tonåren rymde han hemifrån och anslöt sig till ett buddhistiskt sällskap där han studerade cello och nordindiansk musik.

Arthur Russel kom trots sin blyghet och obekvämhet i sociala sammanhang att samarbeta med poeten Allen Ginsburg och så småningom även många frontfigurer inom musik-avantgardet, till exempel David Byrne och Philip Glass.

Under en mängd alias växlade han mellan vitt skilda musikgenres och producerade bland annat flera discohits. När Arthur Russell dog i aids år 1992 lämnade han efter sig tusentals kassettband med material, mycket av det utkast till låtar och oavslutade arbeten. En del projekt hade han jobbat med under mer än tio år.

I intervjuer med Arthurs vänner, medarbetare, hans livspartner Tom Lee och hans familj växer Wild combination – A portrait of Arthur Russell fram som ett kärleksfullt porträtt av en man som var besatt av att utöva och utveckla sin musik. Men också en perfektionist som hade svårt att samarbeta med andra, skiljas från sina idéer och slutföra sina projekt. Jag lämnar salongen rörd och sugen på att höra mer av Arthur Russells musik.

Gitarrmongot från 2004 var Ruben Östlunds debut som spelfilmsregissör och bestod av ett kollage av scener med udda människor. I De ofrivilliga tittar han med samma kollageteknik närmare på den svenska mentaliteten och hur mod och civilkurage försvinner så fort människor umgås i grupp. När vi fyllnar till, när vi gaddar ihop oss mot någon svag, när vi gör saker vi inte kan med att erkänna inför andra. Dagliga situationer där social polityr och normer hindrar oss från att vara ärliga, ingripa och göra det som är rätt. Det moraliskt riktiga valet framstår egentligen ofta som fullständigt omöjligt.

I Gitarrmongot fick vi se många scener utifrån, genom fönster och på avstånd. Även i denna film väljer kameran utsnitt som ger motstånd och förstärker känslan av utsatthet. Scenerna hänger lugnt kvar tills obehaget skruvats till max och dröjer sen kvar lite till.

Det ligger några uppenbara klyschfällor och lurar i manuset, som när fjortisbrudarna Linnea och Sara super sig fulla på häxblandning, en av dem däckar i en park och blir uppplockad av en främmande man som ska ”ta hand om henne”. Skönt nog trillar Ruben Östlund inte i någon av dem. Och ofta är det egentligen vad som skulle kunnat hända som är den allvarligaste konsekvensen av att vara för flat för att ingripa. Att det värsta inte alltid sker, kastar inget förmildrande ljus över att det som borde ha gjorts inte gjordes.

Dialogerna i De ofrivilliga är pricksäkra och filmen lyfts ytterligare av att samtliga skådespelare gör mycket starka insatser. Bäst gillar jag Cecilia Milocco som läraren som faktiskt säger ifrån och sedan får betala priset för det, samt Linnea Cart-Lamy och Sara Eriksson som de två tonårstjejerna. Det ofrivilliga är helt enkelt en ruskigt bra film och fick för övrigt nyligen pris för Bästa regi vid filmfestivalen i Genève.

Woody Harrelsons genompräktiga Roy och Emily Mortimers Jessie får värre problem än sura tågvärdinnor på halsen under sin resa genom Sibirien i Transsiberian.
Bildrättigheter: Stockholms filmfestival

I thrillern Transsiberian tar det inte helt lyckliga amerikanska paret Roy och Jessie den transsibiriska järnvägen hem från en välgörenhetstillställning i Peking. Under resan får de sällskap av Abby och Carlos som flackar runt i världen och försörjer sig på att ge språklektioner och sälja souvenirer.

Ett skumt par, sexuell spänning mellan en gift kvinna med ett mörkt förflutet och en snygg bad boy, smuggelheroin och ett tåg med fönster som inte går att öppna känns som ett förutsägbart rysarupplägg. När den genomkäcka Roy, spelad av Woody Harrelson, försvinner under ett tågstopp i Irkutsk har i alla fall jag mina farhågor om vad som ska hända.

Men manusförfattarna är smartare än så och vrider spänningen i oväntad riktning. Roy och Jessies kärlek utsätts för ytterligare prövningar och en rysk knarkpolis är dem hack i hälarna.

Transsiberian är spännande och välspelad och jag gillar särskilt att kvinnorna tillåts att slåss fullständigt skrupelfritt för att rädda sina skinn utan att dömas för det eller bli satta på plats av filmen.

Amerikanska regissören Brad Anderson, som tidigare gjort The Machinist (2004), har hittat spanska finansiärer till filmen. De vackra bilderna av tåg som rusar fram över snö-klädd sibirisk tundra är dock inspelade i Litauen eftersom filmmakarna inte ville hamna i klorna på den ryska maffian, förklarade han i face to face-samtalet efter filmen.

Alla som någon gång har haft ett förhållande i allmänhet och ett distansförhållande i synnerhet borde kunna känna igen sig i Nights and weekends. Att vara ledsen över att man snart ska skiljas redan när man ses på flygplatsen, eller hur viktigt det känns att varje sekund blir helt perfekt när tiden tillsammans är utmätt. Mattie, som studerar till sjuksköterska i New York, och James, som är videospelsutvecklare i Chicago, kämpar för behålla intimiteten i sitt förhållande trots att de inte kan dela varandras vardag.

Greta Gerwig och Joe Swanberg både skriver manus, regisserar och spelar huvudrollerna i denna mumblecore, alltså lågbudgetfilm med improviserat manus och amatörskådespelare. De berättar en okomplicerad, personlig och söt historia som väcker tankar om hur vi skapar intimitet och oss själva genom att berätta om oss för andra. En intimitet som kan finnas kvar och vara svår att förhålla sig till när förhållandet är överspelat.

Bogdan reser till havet med sin familj, stöter ihop med sina barndomskompisar och tar avsked till ungdomen under en festnatt i rumänska filmen Boogie.
Bildrättigheter: Stockholms filmfestival

Även om jag inte lyckats pricka in något ryskt så får jag mig i alla fall lite Östeuropa till livs i rumänska Boogie. Bogdan reser med sin familj till en badort vid kusten. Stämningen mellan honom och hans gravida hustru Smaranda är spänd och på stranden bygger han med illa dold irritation sandslott med sin son. När Bogdan springer på sina barndomskompisar Iordache och Penescu bestämmer han sig mot Smarandas vilja för att ägna natten åt att festa med dem.

Det händer inte mycket i den här filmen och tristessen ligger tung över killarna när de håglöst hänger på disco, försöker ragga tjejer, dricker billigt vin, käkar kebab och tar med en prostituerad till hotellrummet. Deras försök att återuppleva de sorglösa tider de haft tillsammans väcker en viss sympati hos mig. Så här blev alltså vuxenlivet: Bogdan kämpar för att få familjen och jobbet i det egna företaget att gå ihop, Iordache lever som illegal invandrare i Sverige där alla ser på honom som om han inte vore värd ett skit och Penescu är kvar på badorten där allting förfaller för att turisterna hellre reser till Turkiet.

Men särskilt engagerad känner jag mig inte, även om intressanta detaljer som vännernas nattliga promenad förbi Ceasescus villa påminner mig om att landet varit en diktatur som tog slut i en blodig revolution för mindre än 20 år sedan.


I skrivande stund återstår lite mer än hälften av Stockholms filmfestival. Under dagarna som kommer ser jag särskilt fram emot Hunger, om den hungerstrejkande IRA-mannen Bobby Sands, Gomorra som baserar sig på Roberto Savianos bok om den neapolitanska camorran och Julia, där Tilda Swinton spelar en kvinna i 40-årsåldern som ”förlorat vägen bland tomma spritflaskor och diffusa festminnen”. Jag återkommer om de filmerna och några till nästa vecka.

text: Matti Ridenfeldt