Oväntade utflykter på den italienska landsbygden
Alessandro Baricco
Den här historien
Roman / Albert Bonniers förlag, 2008
”Florence gav till ett modersskrik, för det där var hennes son, och han hade ingen mark under fötterna, och det där var ett sätt att flyga hon inte hade lärt honom. Men motorcykeln rätade upp sig, på inbjudan av vägen som blev rak igen.”
Vi börjar på den italienska landsbygden där en far lämnar bondelivet och öppnar en bilverkstad. Problemet är bara att det ännu inte finns några bilar. Men den dagen de kommer – då vill han vara förberedd. Sonen Ultimo finns bredvid sin far och när greven kommer till byn förändras livet för de alla tre. Ultimos liv snirklar sig fram genom åren och vägen blir hans passion. Drömmen är att skapa en bilbana, en slingrande bilbana som har samma rörelser som livet.
Den här historien är en novelliknande berättelse, som med en språklig lekfullhet följer Ultimos väg genom livet. Alessandro Baricco har återigen skapat en berättelse som både attraherar och stöter bort. Kanske är det i växlingen mellan det charmerande och otrevliga som fascinationen vaknar. När berättaren Elizaveta dyker upp, sticker också elakheten fram sitt, i det här sammanhanget, faktiskt vackra ansikte. Och samtidigt som det är svårt att värja sig från den före detta ryska prinsessans – som försörjer sig som kringresande pianolärarinna – makabra intention att fördärva för varje familj hon arbetar, är det här Den här historien verkligen blir en intressant historia.
Att Bariccos berättarglädje tar läsaren med på oväntade utflykter och ekvilibristiska utspel är inte enbart positivt. Stundom trasslar han in sig i sig själv och tappar kontakten med såväl historien som läsarna. Samtidigt väcker enstaka meningar en känsla av det inte längre är en roman utan ett långt stycke lyrik. Orden och meningsbyggnaden blir i sig viktigare än den berättelse de berättar. När man ett par stycken senare brutalt väcks upp ur den poetiska dimman är tråden borta och det finns inget annat val än att börja om från början.
”När han ställdes inför ett händelseförlopp visade han inget intresse för att utläsa någon skillnad mellan gott och ont eller rätt och orätt i det, eftersom hans enda bekymmer verkade vara att tyda de eviga svängningarna mellan ordning och kaos, så som den var inskriven hos de geometriska figurer som oavbrutet bildades och upplöstes.”