Litteratur: Konstbok

HELENE SCHJERFBECK
Teckningar och akvareller

Lena Holger
Raster Förlag

Jo, jag inser vad jag skulle kunnat svara på den frågan. För bortom etiketteringarnas just dumhet och meningslöshet så finns det ett sällsamt storslaget drag av sorg och ensamhet i det mesta av alla stor konst. Och vem har målat sorgsnare bilder i Norden än den finländska målarinnan Helene Schjerfbeck.

Helene, rätt och slätt. Helene, hon som var den ensammaste av de ensamma vargar i vårt kulturliv. Helene, hon som likt Edith Södergran skar tecken i barken, om sin sorg och sin längtan och sitt vemod och som till slut såg bara sitt eget kraniums konturer i spegeln och på teckningsblocket. En gammal kvinnas hand drar tecken med kol över ett papper och fram träder en människa. Inte resterna av en människa. Inte dödens kranium utan livets starka, omistliga, oslagbara seger över döden.

Detta skriver jag i vårens tid och idag skulle en av mina döttrar ha fyllt fyrtiosex år, om hon fått leva. Maria heter hon. Inte hette. Maria heter hon.

Hon heter Maria som Helene Schjerfbeck heter Helene än idag, och jag kan längta efter Marias goda röst och roströda hår på samma sätt som jag känner min kärlek till Edith Södergrans dikter om finsk kvinnas sorg och vemod och Helenes ensamma kranium i spegeln och på kolteckningen.

Det här tänker man på när man kikar i en dyrbar skatt i sin hand. En bok om just Helene Schjerfbecks teckningar och akvareller. En bok säger jag. En bok skriver jag här på detta papper. Men mer än en bok är det ju. En bok kan ju vara en reducering av livet till en schablon.

Men en bok om Helenes teckningar är ett av de unikaste mänskliga dokument som går att frambringa. I vart fall finns det knappast någon konstnär i modern tid som satt så enkla, djupa, mänskliga och gripande spår efter sig som just Helene. Helene Schjerfbeck. Bara namnet, Helene, äger magi. Det är omöjligt att komma förbi utan att känna poesins sång i hjärteroten.

Vi tar om det, Helene. Vem Helene är vet alla som bryr sig om att läsa en kultursida. Men Helene, det måste jag få säga, hon var motsatsen till allt vad kultursidor och kulturtidskrifter heter. Helene och hennes enkla, svåra, nakna liv, det var en yttersta essens av seende, känsla, saga, verklighet och livets rika-fattiga tvång.

Helene var inte kultur. Inte hennes måleri eller teckningar eller akvareller heller. Inte ett dugg. De hade inget alls att göra med de fina salongerna eller med pengar eller status eller flärd eller kunskapens fernissa. Nej, här handlar det som hos Gunnar Ekelöf om något annat. Om något annat och mycket större än kulturen.

Vad är kultur? Kultur, jo ett skrytord i plakattext på partikongresser och i flerfärgstryck i tidningar och i malligheten i medelmåttornas evigt glittrande ögon. De som alltid hungrar efter ytans framgång. Men Helene, och hennes bilder, och Edith, och hennes dikter, och Gunnar Ekelöf, och hans versar, det var kallt friskt vatten att dricka för den törstige.

Människor kan i lyckliga stunder se sina sår, sin kraft, sitt liv och sin död och säga: Jag har livets ögon och livets ax i min hand. Jag finns i dina pupiller med all min skönhet, min röst, mina ord och med all din längtan.

Det har Helene sagt mig. Det har Edith viskat i mitt öra. Det berättar Gunnar Ekelöf för mig och det skänker mig min döda Mia kunskap om vid varje ögonblicks omistligare möte.