Kan man efter ett livslångt skrivande och medverkan i media, blicka tillbaka på sitt liv och sin verksamhet och säga att ”verket var gott”? Jag undrar hur man skall vara funtad om man tveklöst skall kunna svar ja på den frågan, den undran. Jag undrar hur många av oss som varit med och format svensk journalistik i skilda former, hur många av oss som kan påstå att vi känner tillfredsställelse med vad vi gjort.

Är vi – de flesta av oss – nöjda med vad vi skrivit? Har vi tjänat någon sorts sanning i vår journalistik? Har vi vågat, orkat säga nej och ”stop och belägg” när vi ställts inför kravet på att leverera osanningar, vinklade historier, tillrättalagda historier som mer byggt på sensationshunger än på ”anständig” information och nödvändig sanningsfylld journalistik?

En fråga av den här sorten är givetvis omöjlig att ställa. Och naturligtvis omöjligare att få någon sorts svar på. Omöjlig därför att jag tror att de allra flesta journalister menar att de skriver i stort sett sanningsenligt, välmotiverat klokt och meningsfullt.

Jo, jag tror på fullt allvar att vår journalistkår tror sig tjäna ”sanningen” i sitt skrivande. Och att de när deras sanningslidelse ifrågasätts blir upprörda, fly förbannade och menar att den som riktar kritik mot den är ute i ogjort ärende. Jag tror att det är få yrkeskårer som är så känsliga för kritik som just journalisterna. Visst finns det yrkeskodex och en lojalitet i många yrken, ta t ex poliskåren. Men att få rätt mot journalister som handskats ovarsamt med ett material är i sanning inte det lättaste.

Jag skriver den här texten för att tala om en journalist och författare som verkligen vågat kritisera pressen och sina kolleger och som inte gjort det lätt för sig. Det är Maria-Pia Boëtius som jag avser. För en tid sedan kom hennes bok om pressen, Mediatan (Leopard Förlag) ut. Den är på intet sätt lättläst, skall väl heller inte så vara. Men den är tveklöst en bitsk, ironisk och intelligent skrivning om svensk media som i vart fall tagit mig med kraft och skoningslöshet. Jag känner mig träffad.

På baksidestexten till den här ”debattromanen” kan man läsa: ”Det blir en uppgörelse med den värld hon tillbringat hela sitt liv i, mediavärlden, och med Grotesken, den kommersiella själ som varje framgångsrik journalist måste låta sig behärskas av för att lyckas. Framförallt tar hon sig an det odjur som hon lydigt tjänat och som styr oss alla, Mediatan”.

Naturligtvis stämmer det att detta är en våldsam uppgörelse med media och mediavärlden. Maria-Pia klev upp på den estraden tidigt. Hon blev en stjärnreporter på Expressen med egen byline och med stort utrymme. Maria-Pia gjorde stor nytta som journalist. Till en början valde hon att skriva om våldtäkter och där blev ämnet kittlande läsvärt. Det visste tidningsmakarna att ta vara på. Och just det skall dom väl inte anklagas för. När journalistik fungerar som en fördjupad granskning av sådant som gått snett i samhället så har media en mycket stor både kraft och betydelse.

Det insåg Maria-Pia. Men hon lärde sig med tiden att även se något annat. Hon såg att tidningsmakarna kunde dra nytta av hennes nu så populära namn och snart blev hon en fånge i systemet. Den som följt Maria-Pias skrivande vet att hon ganska snart såg kraften i orden. Men hon såg också hur orden kan utnyttjas och hur journalisterna – liksom läsarna – blir fångade i en sensationshysteri som hotar varje sans och varje måtta.

Så skrev hon en bok om sin förra arbetsplats. Svensson, Svensson kallade hon den och den kom 1979. Redan då hade alltså Maria-Pia Boëtius kommit till insikt att tidningsutgivare visst inte var en sorts samhällets reningskanaler och moraliska utmanare. I stället hade hon insett att det mest var gödandet av det kapitalistiska systemet som drev tidningsutgivarna. Tidningar skall säljas och säljas till varje pris. Inser man som journalist inte det, då har man inte mycket i branschen att göra.

Om detta handlar hennes bok Mediatan. Jag upprepar. Den är i sanning inte lättläst. Men läser man väl så skall man lära sig att det viktigaste i denna bok och i denna debatt är att inse att ”västvärldens segrare och ledare sedan lång tid är finansmännen, företagarna och i slutändan givetvis kapitalisten” och media tjänar kapitalet.

Jag har ibland hört Maria-Pia i radion. I företrädesvis OBS har hon gisslat den kultur som kan bl a innebära att unga män gör sig till massmördare för att över huvud taget visa att de existerar, existerat. Hon har också påtalat hur dagens mediasituation styrs och ägs av ett fåtal kapitalister. Hon talar om några få fria media. Men det är röster i marginalen.

Men det är också just därför som jag finner Maria-Pias gärning som mediakritiker så viktig. Jag ser i de få ”fria tidningar” och fria tidskrifter som vi har en livsviktig motståndsrörelse. En rörelse av motstånd som vi måste vårda och stödja.

Det är min uppfattning att Maria-Pias röst (och böcker) är en ropandes röst i öknen. Men det är de rösterna, den rösten, som vi måste lyssna till och ge utrymme, stöd och kraft. För det är bara där och ingen annanstans som våra protester mot kapitalismens rovdjurskäftar skall ges styrka och betydelse. Vi behöver Maria-Pias texter och röst likaså, vi behöver just denna tidskrift som jag skriver dessa rader för, Läsarnas Fria Tidning.

En gång när jag var liten lärde jag mig av de vuxna att man skulle och kunde tro på pressen. Man måste tro på vad som stod i tidningen för det var ju sanning. Sanning för att det ju ”stått i tidningen”. Nu är vi många som vet bättre. Vi vet att pressen manipulerar oss tämligen regelbundet och att vi måste lära oss att genomskåda detta manipulerande.

Därför läser jag Maria-Pias texter och lyssnar till hennes röst i radion. Och därför läser jag Läsarnas Fria Tidning och varje publikation som inte går kapitalismens ärenden. För det finns ju – trots allt – många modiga fria journalister i Sverige.