Stormen (The Tempest), som fick sitt uruppförande i London 1611 är ett av Shakespeares sista bevarade verk. Att Prospero mot slutet av pjäsen knäcker sin trollstav och kastar den i havet tillsammans med sina magiböcker brukar tolkas symboliskt; att Shakespeare med dessa repliker "knäckte" sin penna och lämnade sitt dramatiska skrivande bakom sig.

När Malmö Dramatiska Teater ger sig i kast med Stormen på Hipp i Malmö ger denna ödesmättade handling av Prospero (Clas Göran Söllgård)  upphov till några bitterljuva minuter av ganska vacker scenkonst. Annars är helhetsintrycket av isländske regissören Gudjon Pedersens iscensättning just att den saknar helhet och harmoni.

Pär Malmström och Göran Dyrssen spelar Sebastian och Antonio, de två hertigarna som smider onda ränker mot sin härskare, kungen av Neapel (Håkan Paaske). Det blir tyvärr inte helt lätt att följa med i de infantila hertigarnas planer när mycket av dialogen fnissas bort eller försvinner i den uppskruvade, burleska komiken. Stämningen inne på Hipps publikläktare börjar, i ärlighetens namn mot slutet av första akten denna kväll bli ganska sömnig trots skratt och krumbukter från scenen, då föreställningens räddningsmanskap inträder. Enter Magnus Schmitz och Erik Olsson som Stephano och Trinculo, föreställningens narrar, tillika besättningsmän av lägre rang. Schmitz är fullkomligt briljant som dekadent och drucken munskänk med ljuvlig fransk brytning och Olsson sekunderar väl som minst lika drucken skeppskock med "08"-dialekt. När sedan slaven Caliban, känsligt spelad av Fredrik Gunnarson, ansluter till dessa två i tron att Stephano är gubben i månen (!), uppstår det en stunds mycket lyckad och välbehövlig komik.

Det är om de enskilda skådespelarprestationerna det finns mest att säga i den här uppsättningen, då det är som att ensemblen aldrig riktigt möts. Regissören Gudjon Pedersen nämner i programmet att han vill lyfta fram sagoberättandet, men vart finns detta i så fall? Scenografin, i form av karga klippor och en varm källa i mitten av scen, bidrar till viss del till detta och Ariel är ett sagoväsen så gott som något. Ändå dominerar den svenska (skandinaviska?) teaternaturalismen på scen. Magin når helt enkelt inte ut till publiken mer än vid några enstaka tillfällen och då med stor draghjälp av Anders Ortmans levande, klezmerinspirerade musik.

Det hade varit möjligt att göra föreställningen politiskt brännbar genom att lyfta fram Prosperos dominans på ön och hur hans makt påverkat dess "ursprungsbefolkning", andarna och därmed dra intressanta paralleller till dagens diktaturer och gårdagens kolonialmakter. Antydningarna finns, men i mycket blygsam omfattning för den som inte vill övertolka. Istället har fokus hamnat på den breda underhållningen, att det ska finnas något för alla: en lagom ond Caliban, lagom ljuvliga ungdomar och en lagom dominant Prospero etc.  Detta ger tyvärr en ganska slätstruken teaterupplevelse, undantaget några lysande komiska rollprestationer.

Slutscenen är som sagt vackert bitterljuv med Prosperos avsked till ön i centrum, men en lyckad slutscen är som bekant inte lika med en lyckad föreställning. Stormen på Hipp är inte dålig teater men känns tillrättalagd, publikanpassad och politiskt korrekt på ett frustrerande sätt. En större konstnärlig djärvhet och frihet önskas, även på institutionsteatrarna.

- Mathias Rosquist

Stormen finns att läsa i sin helhet på internet:  http://runeberg.org/hagberg/k/0201.html