Mot varandra står i dag två konstitutionella system, å ena sidan den svenska grundlagen med rottrådarna i vårt lands historia och med förankring i Folkrörelse-Sveriges demokratiska samverkanstraditioner, å andra sidan EU-rätten - EU-fördraget - som har sitt ursprung i de ursprungliga EG-staternas tullunion, och som utvecklats till en nyliberal ekonomilära.

Den stora skillnaden är att den svenska grundlagen (konstitutionen) inskränker sig till att skapa en ram för det demokratiska styrelseskicket (helt fri från politik), med frihet för kommande generationer att i demokratisk ordning organisera det kommande ekonomiska och politiska livet, antingen efter liberala eller socialistiska linjer etc. Det är ju också så som en konstitution av tradition har utformats i demokratiska stater.

I detta fall avviker EU-fördraget (EU-konstitutionen) helt från ovanstående. EU-fördraget har mer gemensamt med de konstitutioner som finns i diktaturstaterna och inte minst i det forna Sovjetunionen.

I förlängningen inebär ett godkännande av EU-fördraget att vi frånhänder både oss själva och kommande generationer att välja det samhällssystem eller samhällsutveckling som en majoritet av medborgarna vid en viss tidpunkt röstar fram i ett val.

Det 'nya EU-fördraget' liksom den avsomnade konstitutionen omfattar ett detaljerat regelsystem om både styrelseskick, politisk ideologi och ekonomisk teori, vilket har alla förutsättningar att bli en hämsko för förändring och utveckling.

Vi ser redan i dag hur en gemensam ränta, inflationstak, möjligheten att underbalansera budgeten etc har fått katastrofala följder i vissa EU-länder (detta får vi tyvärr ingen information om).

Starka intressen finns nu också att gå in och styra den offentliga sektorn. Av tradition vill t ex svenska folket ha en stark offentlig sektor med väl utbyggd, äldrevård, barnomsorg, sjukvård, skola etc. Detta kan efter ett godkännande av EU-fördraget, EU gå in och styra efter extrema nyliberala ideer.

Sverige som haft en tvåhundraårig fred tvingas nu genom EU-fördraget att ställa upp med stridande förband som på order av EU skall kunna sättas in var som helst med en radie av 600 mil från Bryssel. Det är sålunda inte de fredsbevarande styrkor som vi hittils på begäran från FN ställt upp med.

Jag vill påstå att det är en omöjlighet att vara demokrat och samtidigt godkänna eller acceptera EU-fördraget. Jag tar tacksamt emot synpunkter från dem som har andra åsikter i denna fråga.

Varför inte några synpunkter från Cecilia Malmström, Margot Wallström etc, om de någon gång vågar lämna monologen som uttrycksform.