Hundra års landvinningar på det arbetsrättsliga området i form av kollektivavtal, arbetsmiljö, anställningstrygghet et cetera är nu på väg att utplånas. Under ständigt förebärande att EU är ett fredsprojekt har man i stort sett tystat all kritik från dem som menar att detta inte räcker. De som hävdar att människan måste gå före den fria rörligheten och en ohämmad marknadsekonomi har varken fått komma till tals i medierna eller blivit erbjudna kandidatur på valsedlarna. För en sådan placering måste man vara inte bara okritisk, utan där till både döv och blind.

Att EU är ett fredsprojekt stämmer inte heller. Sverige som inte har varit i krig på 200 hundra år deltar nu i regelrätta strider i såväl Irak som Afghanistan.

 

Eliminerandet av arbetarnas trygghet är ingen tillfällighet. Eftersom EU är en extremt marknadsliberal ekonomi så är det också en medveten strategi att begränsa arbetarnas rättigheter och löner. Den kanske starkaste drivfjädern för denna strategi står EU-byråkratin för. Flertalet av EU-kommissionärerna representerar Europas överklass.

Ja men, säger kanske någon, Margot Wallström då? Då vill jag påstå att hon helt anammat ovan nämnda strategi och inte skiljer sig från övriga kommissionärer på annat sätt än genom sin retorik, i övrigt har hon helt solidariserat sig med överklassen.

Även den tjänstemannabyråkrati som utgör minst 40 000 tjänstemän i EU är till huvuddelen rekryterad från Europas överklass. De som på något sätt har arbetarbakgrund är ett fåtal.


Men EU-parlamentet då? Där blir det ännu tydligare, eftersom högern har varit och är i majoritet allt sedan EU skapades. Mot denna bakgrund är det ofattbart att såväl LO som det socialdemokratiska partiet nästan inte alls agerat i samband med Laval-domen, som inneburit en eliminering av kollektivavtalen. Att de utöver detta med Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin som starka pådrivare har godkänt Lissabonfördraget, kan inte betraktas på annat sätt än som ett oerhört svek mot arbetarna. Med andra ord kan man hävda att företrädarna för arbetarnas främsta organisationer har varit hantlangare när snaran lagts om arbetarnas hals.

Den överklass som i dag styr EU har aldrig om vi jämför med vad som skett i de skandinaviska länderna (där arbetarrörelsen regerat) verkat för att lyfta arbetare och löntagare till ett anständigt liv. Istället har vi sett och ser fortfarande hur arbetarna i flertalet EU-stater lever i en standard som långt underskrider de skandinaviska levnadsvillkoren. Strategin är nu att Sveriges arbetare ska tvingas tillbaks till samma nivå, eller därifrån de reste sig för hundra år sedan.


Det är sålunda inte i första hand genom utveckling och rationalisering som EU ska konkurrera med Kina och Indien. Nej, det är genom att låta arbetarna underbjuda varandra för att över huvud få ett arbete.

Vi kan se detta ganska tydligt i dag. I Sverige avskedas svenska arbetare till förmån för utländsk arbetskraft som tar deras jobb för en tredjedel av lönen. Inte minst socialdemokraterna talar vackert om lika lön för lika arbete. Men detta visar sig sedan inte i handling. Jo, lönen blir kanske lika för såväl svensk som invandrare. Men bara en tredjedel av vad som skulle ha gällt om kollektivavtalen vore i kraft. Så man säger sig ha skipat rättvisa genom att sänka lönen för alla till mindre än hälften!

Särskilt utmärkande för EU:s beslut är att istället för att lägga nivån vad gäller löner, moral, etik et cetera på den nivå där den mest utvecklade eller framstegsvänliga staten ligger, gör man tvärtom. Den som är något klarsynt inser därför att EU i många fall inneburit och innebär en tillbakagång istället för ett framsteg. Det gäller moral, etik, det arbetsrättsliga området, folkhälsan, djurskydd och så vidare. Människan blir allt mer objekt. Att så är fallet i odemokratiska och elitistiska samhällsbildningar ger historien många exempel på.


För ungefär ett år sedan berättade Sveriges radio om hur hundratusen kvinnor och män bara från Litauen arbetade i olika stater i EU. Deras lön var usel. Boendet och arbetsmiljön lika så. Deras barn gick i hemlandet vind för våg. I vissa fall tas de om hand av mor- och farföräldrar. Men i många fall får de klara sig så gott de kan.

Det är ingen överdrift att påstå att det som nu händer med arbetarnas situation är en kopia av det mexikanska lantarbetarproblemet. Med andra ord är ett enormt proletariat på väg att växa fram i EU.

Men allt detta talas det inte om. Någon förändring kan vi inte räkna med att det kommer ?uppifrån?. En mer humanistisk utveckling kräver istället att arbetarledare och arbetare på samma sätt som för hundra år sedan visar att de kräver en förändring, genom strejker, demonstrationer och så vidare. Finns det ett bättre tillfälle än nästa halvår, när Sverige är ordförandeland i EU? Eller ska de fega få stoppa oss?