Filmen är baserad på första delen i Philip Pullmans trilogi om Den mörka materian.  Lyra är föräldralös och bor på Jordan College i Oxford och hennes farbror Lord Asriel jobbar på skolan.

I filmen har alla människor en daimon, ett slags djur som ska föreställa deras själ. Hos barn växlar daimonen mellan olika djur eftersom deras personlighet inte är fullt utvecklad. Lyras daimon heter Pan och ger henne tröst och styrka när hon behöver det.


En dag försvinner plötsligt hennes bästa vän Roger och ”zyjenaren” Billy Costa. Lyra inser att de har blivit fångade av ”slukare”, som kidnappar barn och för bort dem till ett okänt ställe. Lyra ger sig av för att hitta dem och alla andra som också försvunnit.

Av rektorn på Jordan College får hon en ”alethiometer”, guldkompass, som har svaret på alla frågor om man bara vet hur den ska användas. På resan träffar hon pansarbjörnen Iorek Byrnison, Lee Scoresby, häxan Serafina Pekkala och många andra intressanta karaktärer.

Filmen är lätt att hänga med i trots att jag inte läst boken. Det jag gillar mest är verklighetsförankringen; världen ser ut precis som vår med länder och städer men samtidigt bor det ett helt annat sorts folk där, som till exempel på Svalbard där pansarbjörnarna bor. Specialeffekterna gör filmen spännande och man vill inte missa en sekund.

Filmen påminner om både Narnia och Harry Potter, med talande djur, snölandskap, häxor och ett styre som måste bekämpas. Att den egentligen inte speciellt nyskapande spelar faktiskt ingen större roll.


Många ord i filmen är påhittade eller har egna stavningar av ord som redan finns. Har du inte läst boken kan det vara bra att ändå ha ordlistan i den till hands, som förklarar saker som ”snittning”, ”fotogram” och ”anbarisk energi”.

Slutet av filmen är alldeles för öppet och man vill att det ska fortsätta. Jag vill veta slutet. Jag antar att jag får läsa böckerna helt enkelt.