Film: Mjölkbaren
Längd: 50 minuter
Av: Terese Mörnvik och Ewa Einhorn
Producent: WG Film
Visas: På Tempo dokumentärfilmfestival i Stockholm 8-11 november (filmen visas två gånger, på fredag och lördag)

 
Gulasch och fläskkotletter, borstj, ostknyten, ryska piroger och stekt ris. På den polska mjölkbaren Bywalec serveras rejäl, vällagad mat för några ynka zloty. Det är ett ständigt vändande på slantarna och prutande för att man ska lyckas hålla priserna så låga att de fattigaste pensionärer har råd att äta där. Runtomkring poppar snabbmatsrestauranger som KFC och McDonalds upp, och barens chef Danuta suckar: "Titta på McDonalds, är det mat? Och de finns över hela världen. Det borde finnas mjölkbarer över hela världen i stället."

De svenska filmarna Terese Mörnvik och Ewa Einhorn har i drygt två år följt personalen på en av Polens sista statligt subventionerade lunchrestauranger. Under kommunismen fanns

25 000, i dag lever bara 140 kvar, nu som privata företag. Tillvaron för barens personal är oviss, när som helst kan regeringen besluta att dra in subventionerna. Det har varit på gång förr.

”Förr hade folk pengar, men inget att handla. Nu finns allt utom pengar.... Världen har vänts upp och ner i Polen,” säger Danuta. Det är en bild av ett land i kraftig förändring och med ökande klassklyftor, som växer fram. Det gamla ställs mot det nya, samtidigt som det gamla så sakteliga förnyas. Ägarna låter renovera sin bar, för om det är fint vill folk stanna kvar, men är det fult skyndar de sig ut, som Danuta säger. Med den förändringen kommer även andra.


Det är inte alltid dokumentärer är visuella upplevelser, men den här känns påfallande välgjord och snygg.

Har du inte möjlighet att se filmen på Tempo? Håll utkik i SVT:s tablåer. SVT är nämligen en av medproducenterna.