Teater: Fans

Orionteatern, Stockholm

När jag var sjutton år träffade jag en tjej som hette Jeanette på en bussresa till Prag. Michael Jacksons ”Dangerous Tour” hade premiär och hela bussen var abonnerad för Jackson fans. Jag tyckte att Jeanette var konstig, hon kallade sig ”Miss Janet” eller ”miss J”, och följde efter Michael världen över. Hela hennes liv kretsade kring Michael Jackson, och jag började inse att min idoldyrkan nog var ganska blygsam ändå. Den här tjejen var besatt.

Två år senare hade jag glömt Michael. Jag växte upp och behövde honom inte längre.

Och i torsdags mötte jag Jeanette igen. På Orionteatern där föreställningen ”Fans”, efter Fredrik Strages reportagebok med samma namn, går för fullt.

Vitklädd vid ett stängsel står hon och skriker ut sin ensamhet, sitt desperata behov av kärlek som inte tas emot någonstans. Hon har blivit sexuellt uttnytjad som barn, säger hon. Vad som än tas ifrån henne, kommer hon alltid ha Michael kvar. Han är odödlig. En döende hjälte. Skådespelaren Victoria Dahlborg som gestaltar Jeanette är inte alls lik henne utseendemässigt, men känslan hon förmedlar är så äkta att jag kastas tillbaka tio år i tiden till ett taggigt stängsel i Prag där jag stod sida vid sida med Jeanette och skrek mig hes till ”Heal the world” och ”Jam”.

”Fans” tar också upp lättsam idoldyrkan, som tonårstjejen Caroline som går på mediaprogrammet, älskar Westlife och kämpar hårt för att inte bli en groupie, till allvarlig ”stalking” i historien om Gert som under flera år  förföljde Agneta Fältskog. Medias ansvar och uppkomsten av diverse tv-program som går ut på att bli känd gestaltas i form av ”Idoldarin”, och blir otäckt påtaglig då en liten flicka i rosa klänning ivrigt påhejad av sin mamma framför Lena Ph;s ”Ont, det gör ont”. I ett hav av gossedjur säger hon; ”jag vill bli bra, bättre, bäst. Duktig, duktigare, duktigast. Älskad, älskade, älskast.”

Vi möter även  Pristetfans, ett Elvisfan, och ett skrämmande Evert Taubefan som tar begreppet idoldyrkan till helt nya höjder, samt en ung kille som tycker att Darins låt ”Step up” är så djup och betydelsefull. Experter i hårnät och något som liknar sidenrockar ger sin sida av saken, oförstående föräldrar och en brutal omgivning som ger dig sparken för att din idoldyrkan börjar gå ut över arbetet, finns ständigt i bakgrunden. Fansen åker berg och dalbana mellan hopp, förtvivlan, och ännu mer förtvivlan då de upptäcker att det faktiskt inte var som de trodde. Livet blir inte bättre och lättare pga ett möte med en idol. Galenskap och glädje blandas med sorg och smärta i ett snabbt och alert tempo, som ändå lämnar kvar en bitter eftersmak av att det faktiskt är precis så här det ser ut.

En hipphoppare i vit utstyrsel säger: ”Förut blev man berömd för att man gjort något bra, idag måste man bli berömd för att kunna göra något överhuvudtaget,” vilket är obehagligt nära sanningen.

Fansen har en sak gemensamt. Deras desperata jakt efter kärlek och bekräftelse får dem att vända sig till de enda som verkar kunna ge dem det. Idolerna.

"Fans" är underhållning på högsta nivå, nära till skratt men alltid med en röd tråd av allvar och tragik mellan raderna. På scenen är grå asfalt med blommor nedstuckna utplacerad. Och det är så jag ser dem, fansen. Som små blommor som mitt i asfalten sträcker sig mot himlen och skriker efter att bli sedda. Och älskade.

Och nu förstår jag Jeanette, flickan jag mötte på en buss till Prag för tio år sedan, och som nu finns beskriven i Fredriks Strages bok ”Fans.”

Hon var en blomma i asfalten som kämpade för att överleva i en tillvaro av kaos.

Precis som jag vände hon sig till Michael Jackson. Den odödliga. En döende hjälte.

Han som alltid kommer finnas kvar.

”Fans” går rakt in i hjärtat och lämnar ingen oberörd, en fantastisk skildring av vår tids allt mer komplexa samhälle.