Ordspiraler av våldsamma tvångstankar och kärlek
Mina onda tankar av fransk-algeriska Nina Bouraoui är en häftig och lidelsefull monolog. Berättarjaget gör upp med det förflutna, de etniska identitetskonflikterna och sin familj – och kärleksförhållanden som gått i kras.
Titel: Mina onda tankar
Författare: Nina Bouraoui
Bokförlag: Elisabeth Grate Bokförlag AB
Att jag använder uttrycket ”gör upp med” grundar sig på att monologen är tillkommen under terapisessioner som huvudpersonen Lou har gått med på att delta i efter rekommendationer av Flickvännen. Lou lider av tvångstankar i vilka hon föreställer sig skada Flickvännen och andra människor i sin närhet, liksom sig själv; åtrån blandas med föreställningar om mord och självutplånelse; skrivandet blir en ritual, terapin blir en ritual genom vilka våldsamhet och ilska dämpas. Otaliga barndoms- och ungdomsscenarion repeteras, återvänds till, bearbetas, minnena bevaras.
Barndomens Algeriet framträder i sin vilda skönhet, med sina slätter, berg, öken och hav, utflykterna med familjen, kamomillfälten. Flytten med modern och systern till Paris beskrivs som en avgörande och dramatisk episod i Lous liv och identiteten förloras och återskapas; kvar i Algeriet blir barndomsföremålen i den solupplysta barnkammaren. Separationen från fadern vars bild, doft och allt till denne hörande bevaras, är en händelse huvudpersonen är djupt påverkad av. Liksom av den sjukliga moderns kvävningsattacker, på flygplanet, i sovrummet, svaghet och sjukdom fyller atmosfären. Lou återkommer även ständigt till andra händelser, bekantskaper och familjeförhållanden: drunkningsolyckan där Flickvännen nästan omkommer när hon försöker att rädda ett barn, flickan som bekänner att hon går på heroin och förklarar knarkets mysterium, morföräldrarna där morfaderns skrämmande auktoritet och mormoderns kyla kastar en olycksbådande skugga över familjemiddagarna. Städerna och platserna flimrar förbi, Alger, Paris, Barcelona, Sevilla, Nice, Rennes, Miami, Boston, New York, sedda genom en bilruta, ett tågfönster, från ett hotellrumfönster, alla med egna, karakteristiska lukter ljus och ljud som förklingar vid avfärd och avsked.
Bouraoui återkommer oupphörligen till Hervé Guibert (d.1992) och dennes homoerotiska levnadssätt, romaner och sinnliga skrivstil. Men hos Bouraoui är den lesbiska sexualiteten självklar, behöver varken ältas, förklaras eller analyseras. Den förnimms och antyds, blir svartsjukebenägen och intensiv, men blir varken kväljande romantisk eller pornografisk. Bouraoui skriver: ”ja, jag kan skriva om åtrån och om njutningen, jag kan skriva om den flammande elden, om bloden, om spänningarna, jag kan skriva om omslutningen, men jag har inget ord för sexualiteten, jag vet inte hur man skriver om sådana scener, det skulle bli vulgärt, det skulle bli banalt".
Nina Bouraouis är född 1967. Hennes sjätte roman är en kraftig ordström mot ett bottenlöst djup, läsvärd, om inte för annat, så för den språkliga rikedom som författarinnan uppvisar. Boken belönades år 2005 med Prix Renaudot.

