Tankegången var att göra något annat, kanske börja odla växter och örter för att det är roligt och intressant. Vem vet, man kanske så småningom kan utbilda sig till häxa, med egna dekokter och recept.

Jag skall alltså sluta med konsten idag, tänker jag, och sneglar på alla penslar, papper och färger. Blicken stannar till vid en ofullbordad målning. Jag skall visserligen sluta med detta men jag skulle bara vilja ändra  en liten grej på målningen först, men sedan skall jag absolut lägga av. Jag ändrar och ser en liten sak till som bör korrigeras. Nåja, det är ju första försöket och att sluta går ju inte så fort, upptäcker jag sju timmar senare, hrrm.

Nå, var har jag nu den där örtboken som jag vet finns i bokhyllan? Nu när jag är färdig med konsten. Men förresten är det redan sen kväll och dags för middag.

Imorgon skall jag ta itu med detta att sluta med konsten.

Nästa morgon gryr, och jag tittar på de vackra växterna i rabatten där ute som vår duktige granne planterat. Just det, nu jäklar skall jag börja att sluta vara konstnär, och vattnar tomatplantan jag har i ateljén. Samtidigt får jag syn på ett papper med en skiss och upptäcker att jag vet hur jag skall lösa bildproblemet. Nå, men en liten, liten stund kan väl inte ha så stor betydelse, eller hur?

Tre timmar förflyter gott och väl, sedan lunch, promenad måste man ju också ha. Det går ju inte att försumma sin hälsa och inte behöver man uppsöka någon plats som har med konst att göra, tänker jag när jag står i konsthallens trappa, en liten, liten titt kan väl inte vara farligt när jag ändå är på plats så att säga.

Jag engageras av måleriet i konsthallen och kommer ut två timmar senare lite omtumlad och en smula vinglig av alla intrycken.

Nu måste jag ta detta på allvar. Kanske bilda Anonyma art-addicts sällskapet, med budord och allt:

"Vi bekänner att vi mött en kraft starkare än oss själva"

" Vi bekänner att vi utsatt vår omgivning för ett medberoende

och ett osunt inandande av terpentin och färgångor"

Och så vidare, och så vidare...

Detta kommer nog inte att bli så enkelt, tänker jag. Jag ser för min inre syn hur jag smyger ner ett ritblock i tvättkorgen med några pennor och kritor och säger till min man att jag skall bara tvätta lite, och sedan kommer upp rosig om kinderna med en farlig glans i ögonen, och han frågar om vi hade mycket tvätt för det tog ju sådan tid och jag svarar att det var inte så farligt, med lätt yrsel på grund av det dåliga ljuset i tvättstugan.

Eller hur jag smygplacerar staffliet på vinden som helt plötsligt blir mitt favorit-tillhåll, kommer ner med en färgfläck i ansiktet, och min man faller i gråt och säger: "men du lovade att du skulle sluta med det där" och jag sluddrar, för det är dålig ventilation på vinden, att det är inte så farligt det är bara en ytterst liten målning jag håller på med.

Kampen kommer att bli lång och hård, inser jag, egentligen kanske man kunde skita i det där med konstens taskiga roll i samhället…..eller?

Ann Löwenstein arbetar som konstnär i Göteborg