LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Ann Löwenstein

Läsarnas Fria

Krönika: Egon

Häromdagen började jag kalla mitt ego för Egon.

Häromdagen började jag kalla mitt ego för Egon. Dels för att få självdistans, dels för att lättare kunna hantera självbilden. Jag benämner Egon som "han" för att ytterligare öka distansen.

Nu har Egon blivit till en egen person som livligt deltar i livskomedin.

Problemet med Egon är att han sällan är nöjd. Egentligen skulle jag behöva vårdbidrag för att stå ut med hans krävande later.

Jag skulle också kunna tänka mig att placera honom på dagis för att få lite lugn och ro.

Det låter sig nu inte göras så det gäller att göra detta hanterbart.

Egon är inte så stor, oftast runt 1,50 lång. Han ser lite ut som ett troll eller en liten gubbe, har okammat hår och klär sig oftast i ett lakan.

Ibland när jag lyckats bra med något, har han egenheten att svälla på bredden. Då blir han lika bred som lång och ser fruktansvärt belåten ut.

Om saker och ting inte går så bra för mig, blir han kortare och magrare och förfärligt gnällig, nästan så jag har lust att strypa honom.

Egon är också en liten otäck revanschist. Han vill ta "tillbaka" vad som förmenats honom i unga år. Detta kan ibland vara ett problem, eller kanske en tillgång, beroende på hur man ser det.

Om Egon haft en okomplicerad barndom och uppväxt hade han kanske varit nöjd med sakernas tillstånd och inte varit så krävande. Frågan är då om han hade utvecklats alls,eller bara suttit däst och belåten med tillvaron?

Nu kan man undra om en uppväxt med tokiga föräldrar som behandlar sina barn illa befrämjar utveckling och framsteg? Är det i själva verket bra med lite barnmisshandel som i sin tur skapar personer med vilja att förändra? Är jag och Egon ute och "cyklar" nu?

Det kanske bara är vi så kallade "maskrosbarn" som klarar av detta? Egon jublar i bakgrunden "JA! JA!" hojtar han "Maskrosbarn". Då är vi ju ännu duktigare. Sen sväller han lite till, så lakanet stramar om hans bakdel.

Vi har det lite kämpigt jag och Egon, ibland skulle vi nog behöva lite familjeterapi. Det finns ett behov, tycker jag, (men inte Egon) att mildra Egons duktighetsmani, så vi kan göra det vi gör utan ständiga bekräftelser från omgivningen.

Men åter till Egons barndom. Den andra spekulationen är hur det blivit om Egon haft hyggliga föräldrar. Det kanske hade gjort Egon lite mindre halstarrig och lugnare. Inte nödvändigtvis däst och överbelåten. Då hade han möjligen kunnat arbeta i lugnt mak utan en känsla av en piska som ständigt viner över skallen. Då kanske han kunnat utnyttja sin förmåga ännu bättre?

Egon känner sig ofta missförstådd, (nej, inte missförstått geni, för Egon tror inte på myten om genier). Men helt enkelt oförstådd, osynlig, obefintlig och grå. Han har svårt att känna sig bekväm i vissa sammanhang. Men när han känner att han kommer till sin rätt så är han nöjdheten personifierad. Kanske konflikten ligger just där. Att möjligheten för Egon och alla andra Egon att komma till sin rätt, är så begränsade i dagens hektiska tillvaro?

Ibland har vi tämligen sanslösa diskussioner som, när Egon påtalade att han ville resa till Peru, Guatemala och Mexico för att JAG skulle få se de gamla konstskatterna från Maya och Inkatiden. Han försöker samtidigt också se världsvis och överförandligat klok ut, som Dalai Lama minst, för att jag skall övertalas lättare. Detta är lite märkligt eftersom Egon aldrig gör något för andra, han får det bara att verka så. Det bakomliggande motivet för honom är att han vill växa och svälla och endast det.

Egon försökte i alla fall övertyga mig med att jag skulle verka intressantare som konstnär om jag bosatte mig i t.ex. Mexico en period. "Eller" säger Egon till mig "kan du inte operera om dig så du ser ut som en japan och sedan bosätta dig i Japan ett år eller så?" Jag frågar Egon hur det skulle gå till egentligen? Egon säger då att det finns ju transpersoner som får byta kön och då kan väl jag hävda att jag egentligen alltid känt mig som en japan och därför behöver se ut som en. Snälla Egon SLUTA! ber jag.

Egon menar att man kan se på konstnärspresentationer vid utställningar och liknande, där det emellanåt står att konstnären bor i Berlin, Tokyo eller ofta ställer ut i New York, som en slags merit. Jag invände att konsten blir väl inte bättre för att man är japan eller bosatt i Kuala Lumpur eller sämre för att den tillverkas i Småland eller var det kan vara. En upplevelse blir väl inte större och mer värd genom det geografiska avståndet. Dessutom, Egon, minns du kanske hur det var när vi var i Egypten? Visst det var trevligt att se konstskatterna och pyramiderna och templen. Men vi kände oss, ja kanske inte du Egon, men jag kände mig som ett fett, vitt, rikt svin bland alla fattiga som försökte sälja krimskrams och som lever i en orättfärdig diktatur.

Egon instämmer faktiskt i det men säger att det är som främlingsfientlighet fast tvärtom. Det här med att inbilla sig att konsten är mer spännande om den tillverkats på annan ort, och nu ser han faktiskt klok ut på riktigt. Egon menar att det handlar i huvudsak om marknadstänkande och penningplacering och att vi är hjärntvättade och osjälvständiga i vårt tänkande. Men att det är så det nu förhåller sig och att JAG borde sluta vara en mesig idealist och ta för mig istället. Dessutom tänka lite på honom, inte vara en sådan egoist. Samtidigt som han försöker se älskansvärd ut, lite som en näpen kattunge ungefär.

Jag inser att Egons komplexitet är större än jag trott från början. Nu börjar han tjata på mig att det är dags att gå ut och skaffa kantlist till mina målningar och säger "Hur tror du att det skulle se ut att presentera målningarna utan prydliggörande list omkring?"

"Jo, slarvigt, slarvigt" Ja, ja Egon, vi skall göra det nu, replikerar jag.

Dessutom Egon, det finns intressant konst och kultur över hela vårt klot. Allt finns överallt.

 

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: Tankar mellan verklighet och dröm

Koltrastparet har byggt bo i klängrosen på vår gård, katten smyger runt fågelbadet på gräsmattan. En kråkkoloni har besatt det stora trädet och verkar dryfta diverse kråkangelägenheter. I denna idyll kan man inbilla sig att inget riktigt ont kan hända.

Läsarnas Fria

© 2024 Fria.Nu