Livets svåra frågor i en inramning av pastell
Den fria teatergruppen Voltateatern gör en tolkning av Porslinshunden som känns i både själ och hjärta samt bjuder på total närvaro. <BR>Pjäsen avhandlar på ett absurdt och filosofiskt vis den stora frågan: att leva eller inte leva. <BR>I en inramning av pastell, klyschor och kitsch väcks funderingar som lever vidare långt utanför Dramalabbet.
Pjäs: Porslinshunden
Manus: Iris Smeds
Regi: Nora Nilsson
Framförd av: Voltateaterns Eva Johansson, Louise Löwenberg och Carl-Johan Bevé.
Var: Dramalabbet, Östgötagatan 2, Stockholm
När: 4, 10 och 11 augusti
Biljettbokning: 0768-24 99 84 eller [email protected]
Porslinshunden sätts upp i Dramalabbets lokaler, som andas hemtrevnad och intimitet utan att det på något vis känns obehagligt. Foajén kunde ha varit någons vardagsrum – Proust, Wilde och Strindberg trängs med familjefoton och en telefon vars lur som lagts av. Tetra-vin finns till billighetspris. Lokalen skapar närhet mellan publik och skådespelare, känslan av att vara iakttagare får stå tillbaks för känslan av att uppleva.
Den cirka 50 minuter långa pjäsen handlar om systrarna Des (Den Ena Systern) och Das (Den Andra Systern) som lever isolerade från omvärlden i ett rum vars svävande, sluttande möblemang skulle kunna spegla deras kaotiska inre. Des lever för att lämna denna värld och Das för att förhindra henne från att ta detta slutgiltiga steg. Handlingarna är tvångsmässiga och utagerande, rollerna när varandra och är huggna i sten. Ett tärande sätt att leva, ett moment 22, ett vakuum. Konsekvensen blir att en kall, hård och tom porslinshund i förmänskligad gestalt tar sig ut från utrymmet under Des säng med ett primalskrik. Porslinshundens paroll är yta, förföriskt enkla livsmotton och en survival-of-the-fittest-filosofi, gärna ackompanjerat av Believe it or not I’m walking on air.
Väckelsestämningen är nära. Porslin är dock som bekant väldigt skört och kanske är det ett av pjäsens många budskap, att vi ska låta bli att förenkla och vara tvärsäkra. Man blir inte mer sugen på livet av att ta en rask promenad runt kvarteret eller att hindra huden från att bli slapp. Å andra sidan problematiseras det faktum att om vi står alltför hudlösa utan säkerhet när sorgen blir för stark och frågorna för många, finns risken att vi själva längtar efter slutet. Pjäsens undertitel; om hur man ska leva eller om man ens ska leva, finns närvarande hela tiden.
Skådespelartrion Eva Johansson, Louise Löwenberg och Carl-Johan Bevé är samtliga mycket karismatiska och samspelar som om de aldrig gjort annat. Nora Nilssons regidebut är imponerande. Med fokus på absurdism, scenografi, glammighet och pastell lyckas hon kombinera lätthet med diskussionen om något av de allra viktigaste frågor vi ställer oss som människor.