Desmond och Träskpatraskfällan är en fabel med flera lager. Figurerna är gjorda i modell-lera. Filmen innehåller knas-humor och en och annan moralkaka. Jag tar ett exempel: Sebastian Hare, en grå figur med ganska lite personlighet, får för sig att många födelsedagar är bra. Han delar upp sin, så alla kan komma varsin dag. Det tycker alla hans vänner är en fruktansvärd stil. Alla skriker åt honom samtidigt, och vilket barn som helst skulle kunna utveckla stamning ur en sådan situation. Pedagogiken i filmen är dubbel. När uppfostran blir till ett uppdrag, blir mobbningen synlig. Den sker av och med barn, av och med vuxna.

Det blir inga djupa personporträtt. Grisen Desmond, som nämns i titeln på filmen, är en ganska menlös figur. En ”trygghetsnarkoman”. Lille Fant (krokodilbarn) är gullig och påminner ofta om Sven Nordqvists figurer (i Nasse och Pettson och Findus). Älgen Helmut Sebaot (med röst av Rickard Wolff) framstår som någon typ av adlad hemlig mästare, med känslohinder. Han är förälskad, men eftersom han är iklädd rollen som enstöring kan han inte heller lättsamt visa det. Han är intelligent och han vet det. Han håller ordning. Helmut Sebaot får bevisa sin händighet då han bygger en lådbil till Fant. Han blir som en far för barnet. Men grisens frysskåp visar sig vara onödigt. Han vill ju hellre baka varje dag än att ha storbak och frysa in. Alligatorn är den mest säregna, den tydligaste personskildringen.

Trots att filmen var lång och seg kändes den ändå nymodig och på så sätt intressant. Greppet för barnfilm är inte det enklaste. Trots att berättarröstens övertydlighet förtar spänningen, ger moralkake-attityden och stereotypifieringen en bekväm distans till vissa abstrakta värden, såsom rädsla, stolthet, snikenhet.

Filmen belyser även ett aktuellt tema idag, nämligen överkonsumtion, och med Wille Räv även andra extrema drag som ungdomar brottas med. Därför är det svårt att säga vilken ålder som filmen vänder sig till. Filmen kan på många sätt passa små barn, i två- till treårsåldern, samtidigt som det finns ett vuxenperspektiv, något som gör filmen aningen torr. Bakgrundsmusiken är dub. Kanhända ska produktionen på något vis spegla en dekadent livsstil, genom barns ögon. Den förefaller humorlös, eller åtminstone skojigt allvarlig, med sina etik-lektioner.

Man kan också få sig en filosofisk funderare av filmen, lik ”rädslor, finns de?”. Det är bara en person i filmen som kan rita en fälla för att fånga ett monster som tros ha stulit grejjor från djuren. Samtidigt vill denna person, Älgen, få alla andra att inse det absurda i att skylla allt på ett monster, eftersom det inte finns bevis på att de finns. Det är deras rädslor som gemensamt skapar ett träskpatraskmonster. 

Monstret anklagas för att stjäla och vännerna bygger en fälla.
Bildrättigheter: Triangelfilm

Rädslorna får alla utom Helmut Älg att låsa in sig i en grotta medan monstret ska lockas att äta av en jättelik äppelmuffin. De blir inlåsta. Älgen äter av kakan och blir fångad av fällan. Så dyker gangstern upp, mannen som utmanade Helmuts kärlek till Fru krokodil (Lille Fants mamma), det var egentligen han som stulit alltihop! Alla saker som försvunnit, det var han som tagit dem och lastat i sin bil. Det var han som var den fule, och Herr Alligator har samma röda ögon som träskpatrasket. Och han finns!

Som i Tusen och en natt, är det svårt att veta riktigt var på tidsaxeln man befinner sig. Men det spelar ingen roll.  Fällan är nog bara ett sätt att hålla ihop de olika småhistorierna med.

Det är svårt att få någon riktig pejl på de olika minnesfrekvenserna som binds ihop. Haren minns den episod då han försökte fiffla till sig fler kalas än lämpligt, grisen minns på liknande vis episoden då alla hans frusna muffins försvann, och någonstans tror jag att själva berättelsen skulle handla om träskpatraskfällan. I stället hamnar mycket av tonvikten på hur räven blev elak (som Vargen i Bamse var en gång i tiden) och hur hans sysselsättning att hålla sig själv sällskap med handdockor, blir till underhållning för alla i skogen. På slutet upptäcks nämligen hans begåvning.

Det bästa med att se den här filmen var att den visades på Folkets Bio, alltså inte i en stor SF-salong. Det är svårt i Umeå att ta sig dit utan bil, just på grund av biografens läge, vilket gjorde färden dit och hem till ett äventyr. (Dessutom var det mild snöstorm och  bussen framför vår buss körde fast på vägen hem).