Ida Ali Lindqvist.

Synpunkten


Ida Ali-Lindqvist
Fria Tidningen

Maktelitens barn och andras ungar

Vem lyssnar på tvångsplacerade ungdomars erfarenheter? undrar Fria Tidningens krönikör Ida Ali-Lindqvist.

Nu har med rätta privatskolan Lundsberg varit i ropet hos alla medier, efter en incident då två pojkar bränt varandra med strykjärn. Det är inte första gången det sker och jag välkomnar det. Redan i november 2011 polisanmäldes Lundsberg efter uppgifter om pennalism. Det har tidigare skrivits om ett systematiskt förtryck samt kamratfostran, där äldre elever utsätter de yngre för förnedring och våld.

Jag tycker inte att det är en dag för tidigt att bomma igen denna skola en gång för alla. Det som har varit skrämmande men föga förvånande är de föräldrar och elever som är starkt kritiska till att skolan stängs. Det säger nämligen väldigt mycket om en nästan sektliknande kultur, där de drabbade och indirekt drabbade verkligen känner att hela världen är emot dem.

Inga barn och ungdomar ska behöva vistas i miljöer där det existerar pennalism, förtryck, psykiskt och fysiskt våld. Men varför gäller inte denna rättighet alla barn och ungdomar? Och framförallt: Varför gäller detta inte dem som med stöd av LVU tvångsplaceras på olika behandlingshem? Instanser som får samhällets förtroende att ”hjälpa” barn till ”rätta” i livet”?

På många av dessa samhällsinstanser råder ingen insyn. De som placeras där är nästintill helt rättslösa, och föräldrarna till barnen har oftast ingenting att säga till om. De missförhållanden som läcker ut försvinner i bruset från den överordnade narkotikadebatten.

Jag var själv inskriven på på ett behandlingshem från att jag var 17 år och tre år framåt. Och det tog lång tid efter att jag blivit utskriven att verkligen sätta ord på vad jag varit med om. Att nå ut till medier med min bild av de behandlingsmetoder som har använts har varit i stort sett omöjligt.

Ändå byggde de på en kamratfostran som liknar den som förekommit på Lundsberg. Ungdomar skulle fostras och fostra varandra med solidaritet som ledord. ”Gamlingarna på gården”, alltså de ungdomar som varit där en längre tid, tog sig an de nyanlända. De nya fick inte prata med vem de ville, var tvungna att fråga om de fick gå på toaletten. Allt som de gjorde eller sa ifrågasattes under förnedrande former.

Vi ungdomar, log, skrattade och mobbade varandra. Vi genomled det ena förtrycket efter det andra och många av oss dansade med. Till vilket pris som helst. Vi ville bara göra rätt för oss. Få dra ett djupt avslappnande andetag för en gångs skull. Socialen trodde inte på oss om det mot all förmodan var någon som vågade tala om vad som skedde.

När jag senare under ett antal år arbetade inom missbrukarvården i Stockholm mötte jag många som hade samma erfarenheter som jag.

Det som händer på Lundsberg är fruktansvärt. Men dessa ungdomar har inte tvångsplacerats av samhället. Deras föräldrar har valt att deras barn ska gå på Lundsberg. De ska bli vår kommande maktelit. Och många av dem protesterar nu hårt mot skolinspektionens beslut.

Några som inte förväntas bli någon maktelit är de som placeras som placeras på behandlingshem. De har ingen att vända sig till. Vem tror på dem?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu