Personerna på scenen är iklädda orangea arbetsoveraller. Det är varmt i lokalen. Cigaretter glöder i mörkret och tobaksröken ligger tät över publiken. Från den öppna balkongdörren bredvid mig hörs stadens ljud. Bilar passerar på gatan nedanför och sirener ljuder på avstånd. En av skådespelarna säger en replik och tittar storögt på publiken med ansiktet blankt av svett. Repliken besvaras med högljudda skratt. Jag ler. Inte för att jag tycker det är roligt, jag förstår inte ett ord grekiska, utan för att jag trivs här inne. Här där samhällets lagar inte gäller.

I februari i år utrymdes två av de äldsta husockupationerna i Aten. Antiterroriststyrkor landsattes på husens tak med dragna automatvapen. Det var början på regeringens hårdare tag mot husockupationer i hela Grekland.

Den sjuttonde november 1973 rullade stridsvagnar in genom grindarna till det polytekniska universitetet i Aten. De understöddes av krypskyttar som sköt mot allt som rörde sig inne på universitetsområdet. Stormningen av universitetet markerade början till slutet på militärdiktaturen som hållit Grekland i ett järngrepp i sju år. I spåren av militärjuntan instiftades en ny lag.

Polis och militär var inte längre tillåtna att gå in i byggnader som tillhörde universitetet. Högskolorna blev frizoner där staten inte längre hade makten. Universiteten blev mötesplatser för politiska grupper. Platser där människor kunde träffas, slappna av och diskutera politik och kultur på neutral mark.

Många av universitetens tomma byggnader ockuperades och husockupationerna blev även de viktiga politiska mötesplatser.

När femtonåriga Alexandros Grigoropoulos sköts ihjäl av en polisman den sjätte december 2008 exploderade Aten i vrede. När tårgasen låg tät och natthimlen lystes upp av hundratals brinnande byggnader förblev universiteten en fredad plats. Där var människor säkra från kravallpolisens attacker. Förra året upphävdes lagen som skyddade universiteten och därmed avslutades en lång tradition av grekiska frizoner.

Min grekiska vän förklarar entusiastiskt teaterns handling när vi kliver ut i den varma natten. De andra personerna i publiken skrattar och pratar när de liksom vi lämnar huset. När vi passerar ytterdörren ser jag svarta motorcykelhjälmar som hänger på rad. På golvet står två stora lådor. Den ena fylld med sten, den andra med grova påkar.

En påminnelse om att inga platser längre är säkra. Att polisens attacker kan komma när som helst.

Vi behöver fria platser. Neutral mark. Rum där inte ansvaret för vår säkerhet och välmående lämnas över åt den stora osynliga hand som kallas stat. I de rummen får gemenskapen chansen att blomma ut och växa. I de rummen får vi en ärlig chans att mötas och vara fria.